Graviditetsvecka 29

Idag går jag in i vecka 29 (28+0 – 28+6) och jag mår helt okej. Eller ja, jag mår bra förutom på nätterna kan jag väl säga. Svårt att sova och svårt att komma till ro. Troligtvis har jag åkt på förvärkar, någonting som jag nämnde i förra veckan med – att jag fick som mensvärk vissa nätter så pass att jag blev rastlös och inte riktigt kom till ro. Dessa fortsatte även under denna veckan och jag ringde in till MVC för rådgivning angående detta.

Förvärkarna

Vad gäller alla förvärkar så fick jag ta ett urinprov som skickades på odling. Men snabbresultatet visade inte på någonting vad gäller urinprovet i alla fall. Detta var ju riktigt skönt tyckte jag.

Blodstatus och CRP

I samma veva som jag lämnade in urinprovet så skulle jag ju även ta blodstatus och CRP. Mitt CRP låg något (markant) förhöjt. Men jag tror inte det ens är något de reagerar på, så pass lite förhöjt är det. Och vad gäller mitt järn så trots en järntablett om dagen så sjunker det ändå. För några veckor sedan var järnvärdet (Hb) 102, nu låg det på 101. Så samma sak där, inte alls så att jag själv är orolig över det men får se vad doktorn säger om detta.

Graviditetsdiabetesen

Efter att jag höjde insulindosserna sist och skrev om dem i förra veckans gravid-uppdatering så har det ju skett någonting. Jag har några (inte många dock) värden som ligger under 4,0 – vilket ju det inte ska göra. Jag har några få värden som ligger över övre gränsen för okej… Men annars är det typ 90-95% av alla stick som visat sig ligga inom det acceptabla. Vilket jag själv varit helt okej med. När diabetessköterskan ringde i torsdags så fick jag dock order om att höja det långtidsverkande insulinet jag har till kvällen med två enheter. Så där tar jag just nu 6 enheter (fasteblodsockret på morgonen hade börjat gått upp lite mer igen).

Brösten

Jag har börjat inse att det är dags att skaffa några amnings BH-ar / linnen just för att jag börjat läcka bröstmjölk. Hände i förrgår för första gången denna graviditeten, att det blev en blöt fläck på tröjan..! Haha… Fatta min förvåning och den suck jag då fick ur mig. REDAN!? I vecka 28?? Haha.. Nåja, bara att sticka iväg till A6 och kolla upp några bra klädesplagg för detta nu då.

Vad händer denna veckan då?

Nu under graviditetsvecka 29 kommer jag ha ett besök på specialistmödravården. Detta sker på måndag. Då är det ett TUL på schemat, alltså ett tillväxtultraljud för att titta så bebis växer som hon ska och allt sådant. Men, det är även en läkare som gör den kontrollen så ska dels ta upp ”förvärkarna” med den läkaren då. Samt mina funderingar / tankar kring förlossningen och den direkta tiden efteråt.

Utdrag från 1177

Fostret är ungefär 40 centimeter långt och väger nu runt 1,2 kilogram. Du som är gravid kan känna att fostret sparkar så hårt att det kan ömma på någon punkt. Fostret är nu tillräckligt stort för att kunna sparka på dina revben och mot urinblåsan. Fostret har fortfarande gott om plats att ändra läge. Det kan ligga med huvudet både uppåt och neråt. Fostret kan drömma nu. Fostret och livmodern fortsätter att växa. För dig som är gravid blir det mer trångt i magen, dina inre organ får det trängre. Från livmodern ner mot ljumsken går ligament. När livmodern växer och ligamenten tänjs ut kan det göra ont. Det kan stråla ut mot ljumsken och blygdläpparna. Det brukar kallas ligamentsmärtor. Efter förlossningen drar banden ihop sig och besvären går över. Det är vanligt med sammandragningar. Ett bra sätt att dämpa dem är att slappna av och lägga sig och vila. Det kan synas utanpå magen att fostret sparkar. Det är vanligt att gravida känner mycket sparkar. En del känner mindre än andra.

Spännande vår!

Jag var på en arbetsintervju för några veckor sedan angående en tjänst inom hemtjänsten. På ett sätt trodde jag verkligen inte att jag skulle få den. Det skulle i så fall röra sig om en fast anställning med 6 månaders provanställning i första hand. Vid arbetsintervjun berättade jag inte om graviditeten då man ju hört så många som råkat ut för diskriminering just på grund av att de är/varit gravida. Visserligen, det ska inte hända och får inte hända men är otroligt vanligt, tyvärr. Så jag valde att tiga om det just då.

Jag räknade bort jobbet mest på grund av en annan anledning. För på intervjun när jag berättade att jag har ett automatkörkort och inte får köra manuellt, blev det tvärtyst i rummet. De hade ju bara manuella bilar!! Men de förklarade att de länge ville ha en automatbil också och att de hoppades att det inte skulle fallera på detta. Men jag räknade som bort jobbet ändå.

Idag ringde enhetschefen. Erbjöd mig tjänsten. En fast tjänst… För första gången i mitt liv blev jag erbjuden en fast tjänst – visserligen med provanställning i 6 månader först men ändå! Jag blev överlycklig! Det skulle göra så otroligt mycket i inkomstväg också. Jag tackade JA till tjänsten, men i samma andetag förklarade jag att jag ju är gravid.. Och förklarade hur långt gången jag är och att jag kommer att innan sommaren gå hem på mammaledigt. Vilket ju skapade gnissel och inte direkt irritation men suckande och massa frågor kring hur hon skulle lösa situationen då de haft sådan stor omsättning på personal redan, och att det skapat en ostabil arbetsgrupp.

Hon och jag avslutade samtalet. Men några timmar senare ringde hon upp igen. Och hade haft ett långt samtal med en HR-konsult. Under den tiden hade jag också haft kontakt med en som jobbar inom kommunal (skitbra att ha en morbror som jobbar inom kommunal och en mamma som utbildat sig inom arbetsrätt i det här läget). Så jag visste ju att de inte skulle få (lagligt sett) neka mig den tjänsten nu. Då de ju redan erbjudit mig den.

Jag fick i alla fall åka till deras kontor. Väl där fick jag veta att de fortfarande vill att jag ska jobba för dem. Att annonsen visserligen kommer ligga kvar och vara aktuell så sett, men enbart för att de nu söker en vikarie för mig när jag väl går hem på mammaledighet. Jag blev informerad om att jag har rätt att söka havandeskapspenning och att jag har rätt att få detta beviljat i och med att det ändå rör sig om tunga lyft och så vidare. Men, jag vill ju jobba så länge jag kan och sa att jag hoppas kunna jobba april ut – men att det ju inte går att spika helt och hållet. Och även chefen sa att det får vi se hur länge jag orkar, men att de nu gör en plan för att ha en vikarie redo så att säga.

Så från och med den 2 mars har jag en fast anställning! Och det känns riktigt bra!

Bild tagen sommaren 2018.

Viktiga personer, del 1 – Tommi Hellström

Jag har några personer som jag verkligen sett upp till så länge jag kan minnas. Personer som är mina personliga förebilder och som får mig att brinna ännu mer för det jag står för. Den första personen jag tänkte berätta för er om, det är min egna pappa. Tommi Hellström.

I år är det fyra år sedan han dog.. Men innan dess hade han varit kronisk multisjuk i 18 år drygt. Ett citat som han själv hade med sig ända intill döden var detta: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron.” (2 Timotheosbrevet 4:7 i Bibeln). Och det stämmer verkligen. Först levde han ett tufft liv i sin uppväxt, där han själv kände att han inte riktigt blev accepterad / förstådd av sin pappa och sedan med några årtionden med alkoholism, fängelsedomar och liknande. Han blev helt nykter först efter att han gift sig med mamma, fått min storasyster, mig, mina två småbröder. Resterande återstoden av hans liv, när mina två småsystrar föddes så kämpade han ju med alla sjukdomar – som mycket berodde på alkoholismen och diabetesen. Men samtidigt stöttade han ungdomsverksamheten i samhället vi bodde i. Samtidigt så kämpade han också mycket inom LP-verksamheten, att hjälpa andra ur sitt missbruk. Han kämpade verkligen. Allt jag önskar är att återigen vara i pappas famn. Allt jag önskar få känna igen är hur jag som liten flicka får plats i hans händer… Hur han lyfter mig. Jag tycker även att han var en rätt modern pappa för att vara kring 90-talet. Att bära oss i bärsele. Att hela tiden vara nära.

Pappa var sådan att han brydde sig verkligen om de han hade i sin närhet. När som helst på dygnet kunde man ringa och han hämtade. Jag var ledsen en gång och ringde honom i väntan på ett tåg. ”Ska jag komma?” var hans första fråga – och då befann jag mig ändå 100 mil ifrån honom. Han såg inte avståndet, han hörde att hans dotter var ledsen och det var det enda han brydde sig om i det ögonblicket.

När jag fortfarande bodde hemma och det var måndagsmorgon, jag skulle ta taxi till skolan (40 mil hemifrån på grund av min hörselskada) så var det han som väckte mig och satt uppe med mig redan vid 4 på morgonen för att jag skulle komma iväg. När jag kom hem från att ha varit en vecka hos Micke under sommaren 2010, så var det han som hämtad mig vid tågstationen vid 4 på morgonen trots att bussen gick – dock två timmar senare. Att sitta där i tystnaden med honom, var bland det bästa jag visste.

Graviditetsvecka 28

Oh shit, redan en vecka till?! Ja, jag börjar ju förstå att jag är gravid nu. Skämt, åsido. 91 dagar kvar till beräknad förlossning, som det ser ut nu. Över 67% av hela graviditeten har gått. Det börjar ju närma sig med stormsteg nu känner jag på ett sätt. Den här (graviditets)veckan som väntar mig är en utan kontroller och utan några speciella möten eller liknande.

Hur känner jag mig?

Jag har ibland fått som en förkänning på hur sammandragningar känns även denna graviditeten. Men även att jag börjat få en försmak på foglossning. Tex mina höfter låser sig emellanåt, beroende på hur jag ligger / sitter. Annars är det ändå en härlig period som jag befinner mig i. Lite tröttare än vanligt, lite mer huvudvärk än vanligt men that’s it. Eller ja, en sak har börjat bli lite jobbigt faktiskt. Att jag på natten, drygt 1-2 timmar efter att jag somnat vaknar och har som mensvärk i magen. Lite känning i ryggen med. Men magen är det som är värst. Och ja… Inatt slog jag rekord tror jag. Lade mig 22.30 ungefär. Vaknar upp vid 00-tiden och då hade Micke lagt sig han med och somnat. 00.30 kunde jag inte ligga kvar i sängen längre, för rastlös på grund av mensvärk-känslan. Försökte somna om i vardagsrummet.. Försökte med det i 1,5 timme innan jag gav upp och gick tillbaka till sängen (där jag snurrade runt, försökte somna i alla olika ställningar och provade till och med att sitta upp i sängen). Sista gången jag tittade på klockan var vid 5-tiden imorse.. SNARK!

Somnar numera oftast med en kudde under maten/ mellan benen. För stöd. Men vaknar på morgonen med den under båda benen och jag liggandes på rygg.. Haha..!

Graviditetsdiabetes

Som jag berättat öppet under hela tiden är ju att jag har graviditetsdiabetes och ja… Vad kan jag säga? Det blev ytterligare höjning på insulinet när jag pratade med sjuksköterskan i torsdags. Nu tar jag 12E + 8E + 8E av måltidsinsulinet och 4E av det långtidsverkande insulinet som jag tar till kvällen. Jag tar ju även två tabletter blodsockersänkande till morgonen och två till kvällen. Vill ni läsa om hur det gått med graviditetsdiabetesen hittills så kan ni läsa om det HÄR. Två av middagarna efter den ändringen har gett mig sockervärden under 4,0 – vilket i sig gett mig en del känningar. Och jag har fått dricka lite saft eller något liknande efteråt. Men… Man får hoppas att detta ändå ger sig och att insulin-behandlingen ändå hjälper mig / bebisen att må bra.

Utdrag från 1177

Fostret är cirka 39 centimeter långt och väger drygt ett kilogram. Det har stora chanser att överleva om det skulle födas nu. Fostret kan fortfarande vända sig ett tag till. De flesta brukar sedan lägga sig tillrätta med huvudet nedåt i ingången till bäckenet. En del lägger sig istället på sidan eller med stjärten nedåt. Du som är gravid kan känna att känslorna och humöret svänger, precis som i början av graviditeten. Livmodern är ofta så stor att det kan vara svårt att röra sig som vanligt. Mjölkkörtlarna i brösten förbereder sig på att producera mjölk. Den första mjölken kallas råmjölk och kan läcka från brösten redan nu.

Livet med tillväxthormon: ett år senare

Den fjärde februari var en stor dag för Samantha. Då var det hennes ettårsdag med sprutan hon tar varje kväll. Under ett helt års tid så har hon säkert missat maximalt 10 kvällar. Det har ofta varit mycket prat och tjat, mycket tankar och mycket ”vänta lite!” innan vi kunnat ta sprutan. Det har varit gråt och det har varit olika sitt- och liggställningar för att hitta den optimala ställningen som inte gör ont när man tar sprutan.

  • Den 29 januari 2019 var hon 102,5 cm lång och vägde 15,25 kg.
  • Den 28 februari 2019 var hon 103,2 cm lång och vägde 15,3 kg.
  • Den 27 maj 2019 var hon 104,8 cm lång och vägde 15,8 kg.
  • Den 2 oktober 2019 var hon 107,1 cm lång och vägde 16,6 kg.
  • Den 21 november 2019 var hon 108,5 cm och vägde 16,8 kg.
  • Den 15 januari 2020 var hon 109,3 cm lång och vägde 17,15 kg.

Vi har inte direkt sett en direkt ”positiv” respons från hennes kropp när vi gjort blodprov under årets gång. Vid fortsatt utebliven respons så kommer behandlingen att läggas ner nu vid nästa kontroll här i slutet på februari. Hon har ju vuxit, men i en långsam takt och inte tack vare sprutan så att säga.

Hon själv räknar ner dagarna till nästa kontroll med Turners-läkaren. Hon vill verkligen sluta med den. Har ibland frågat om varför hon inte får vara kort eller varför det inte är okej att hon är som hon är… Vilket ju är svårt. För hon är ju underbar precis som hon är, men i samhällets normer så blir det ju LÄTTARE för henne om hon inte är längre så sett.

Gifta, skilda och sambos

”Du har berättat att ni varit gifta men tagit ut skillsmässa och nu lever som sambos. Vill du berätta mer om det, gjorde ni slut och gick isär och sedan hittade tillbaka till varandra? Planer på att gifta er igen? Det är ju egentligen ingen större skillnad rent praktiskt om ni bara fortsätter leva som sambos.”

Jag kan förstå att detta väcker en viss nyfikenhet och en del intressen i just hur vi har gjort och hur vi tänker oss vårt förhållande. Vi var gifta, men är inte det längre… Sambos? Hur tänker vi egentligen? Kan dra några korta tankar jag har kring detta. Men det är också det jag kommer att säga om detta, och det är detta inlägget jag kommer att hänvisa till i framtiden vid liknande frågor.

  • Jag och Micke träffades som sagt 2008, då jag var 17 år och han 37. Då gick jag i första året på gymnasiet i Örebro. Under andra året (läsår 2008/2009) tillbringade jag typ varannan helg i Huskvarna, hos honom. Mina föräldrar och syskon såg knappt röken av mig.
  • Kring tiden för min student – juni 2010 blev allting snett tror jag. Mycket tankar jag hade inför framtiden. Mycket stress och mycket press gjorde att jag bröt upp med Micke och flyttade hem till mina föräldrar den sommaren (följde med dem hem efter studenten). Jag hann bo i 2-3 veckor i en egen lägenhet i Lycksele innan Micke kom upp, vi var tillsammans i staden i 2 dagar och sedan åkte jag tillsammans med honom ner till Huskvarna. Och här har jag bott sedan dess, tillsammans med honom. Flytten ner hit skedde i augusti, precis innan jag fyllde 20 år.
  • I augusti 2011 gifte vi oss. Borgligt och enbart två vänner som vittnen deltog. Varken mina eller Mickes anhöriga visste om detta innan utan vi berättade det i telefonsamtal direkt efteråt. Vigseln skedde två dagar innan jag fyllde 21 år.
  • 4 april 2013 föddes Samantha, sedan kom ju Mary den 22 april 2014. Ebba föddes den 5 januari 2016. Så vi fick tre barn under tre års tid. 2 år och 9 månader för att vara exakt.

    Jag tror det var här det började knaka ordentligt mellan mig och Micke på ett sätt. Absolut, det var fortfarande bra och mycket skratt och sådant. Men det fanns en annan känsla med. Jag blev mer eller mindre fast med alla hushållssysslor, med barnen, med alla deras läkarbesök, BVC-tider, akuta resor till akuten/barnavdelningar pga astma och sådant. Jag blev den som skötte markservicen hemma. Höll kontakt med både hans och min sida av släkten. Städ, handlingen, tvätten och sådant. Han hade ju sina resor inom arbetet.. Och jobbade han inte borta så jobbade han hemma. Och vår kommunikation? Där fallerade allting. Vi kommunicerade inte. Men samtidigt visste jag ju. Det var detta som kom med honom. Hans resande. Jag visste ju det. Och han visste det. Han visste att familjelivet var det jag ville ha.

    Vi blev mer eller mindre som vänner som bodde ihop kanske man kan säga. Och så ville jag inte ha det. Det var på mitt intiativ som skilsmässan skedde. Jag sökte dock aldrig seriöst något annat boende eller liknande. Detta med skilsmässan var nog ett litet wake up call tror jag. För oss båda. Skilsmässan gick igenom helt i januari 2019, så nu har vi varit skilda i lite över ett års tid. Men fortfarande bott tillsammans under hela tiden och planerar att så göra med.

Idag då?

Idag lever vi fullt ut som sambos. Vi har ett sexliv (okej, något mindre aktivt nu då jag är gravid). Vi väntar vårt fjärde barn tillsammans. Han reser fortfarande lika mycket, om inte ännu mer. Men jag har ändrat synen på detta med alla resor. För det är på något sätt att vara tillbaka i det vi hade i början på förhållandet. Distansen. Alla telefonsamtal vi har mellan varandra numer. Alla sms. Alla små lappar med några meddelanden mellan varandra. Alla avsked men också alla.. gånger då vi ses igen. Det är så vi hittat tillbaka till varandra, konstigt nog. Att återgå till det vi hade i början, han och jag.

Japp, jag sköter fortfarande det mesta hemmavid. All markservice och sådant – då han är borta. Men nu? Han har tex varit pappaledig i nästan två veckor med de två yngsta. Mycket tid tillsammans när han väl är hemma. Och jobbar jag då – ja då sköter ju han markservicen, är båda hemma hjälps vi åt. Vi pratar mycket mer om vem som ska göra vad, med vilka barn och sådant. Och ja.. Jag märker att just kommunikationen är någonting som är otroligt viktigt för oss. Glömmer vi nämna någonting märker jag att irritationen dyker upp igen. Och då är det viktigt att ventilera och att prata om det direkt. Innan det blir ett problem. Och nu sköter vi själva kontakten med respektive sida av släkten.

Vi har dock inga planer på att gifta oss igen, som det ser ut i dagsläget. Men för nu är detta någonting jag är helt nöjd med. Att vara sambos. Jag lever ju ändå med honom, som jag vill göra. Däremot känns det nu lite knasigt att behöva gå till familjerätten och skriva på papper om faderskapet – när vi redan har tre barn tillsammans och väntar vårt fjärde.. Ja, ni fattar.. Känns så förlegat, den biten!

Något jag alltid älskat att göra – är att följa med honom på hans resor, hans arbeten och se på då han arbetar. Att kunna smygtitta på honom. På en av bilderna var han i Oskarshamn och byggde en scen vid hamnen för kanske… 10 år sedan? Men just såhär älskar jag att se honom. I action. Och det är någonting jag på ett sätt saknar sedan vi fått barnen, jag kan inte längre göra det på samma sätt längre. Men… det näst bästa? Att kunna ta med barnen till olika städer, att överaska dem med att besöka pappa på jobbet. Att se deras lycka och deras kärlek till honom – ja det överväger nog en hel del det också. Då inser jag att det är inte bara jag som älskar honom, det gör även barnen och att vi har sådan tur i våra liv att han älskar oss allihopa tillbaka.

Och en bra sak också med allt detta? Det är att jag – i och med min ”nya syn” på hans arbetsresor också insett en annan sak. Jag KAN ju faktiskt resa jag med. Med barnen. Han är ju inget direkt fan av semestrar eller att åka längre sträckor och sova på hotell, etc. Det förstår jag – det är ju sådant som ingår i hans jobb! Men då åker jag med tjejerna – så vi också har den känslan av att sova på hotell, få hotellfrukost och ja hela den biten. Jag har tagit tåget med de tre upp till min mamma, varit där veckovis under somrarna. Och det är ju någonting jag kommer att fortsätta med, även nu då bebisen fötts. Så, det blir lite win-win. Då han är hemma umgås vi allihopa. När han är på sina arbetsresor så är jag och tjejerna dels hemma (pga Samanthas skolgång och allting kring det) men vi reser även lite mer än tidigare. Och ja, alla blir nöjda på det här sättet.

Säga upp förskoleplatsen?

I helgen började jag och Micke diskutera en helt ny ”idé” vad gäller Ebbas kommande läsår. Det vill säga hösten 2020 och våren 2021. Ska hon verkligen gå på förskolan eller ska hon vara hemma med mig och bebisen? Det som är helt klart är ju att alla tre tjejerna ska vara hemma med mig och bebisen under hela sommarlovet.

Det jag kommit fram till är att det nog vore bra att ha kvar hennes plats på förskolan. Att helt enkelt låta henne ha allmän förskoleplats på 15 timmar och att då låta henne gå tisdagar, onsdagar och torsdagar 08.30-13.30. Men att hon under dessa dagar får styra rätt mycket själv om hon vill gå eller vara hemma just den dagen. Vissa dagar känner jag att hon ändå kommer att få gå, tex när jag har BVC tid för bebisen eller liknande. Just för att lättare kunna koncentrera mig på BVC-besöket istället för att vara splittrad och ha koll på inte bara bebisen utan även på Ebba.

Tidigare, med de andra barnen, blev det egentligen liknande upplägg..

När Mary föddes i april 2014 var ju Samantha 1 år och 18 dagar gammal. Henne hade vi inte inskolat på förskolan ännu så jag hade Samantha hemma med mig och Mary tills Mary var 4 månader gammal.

När Samantha började förskolan (augusti 2014) var hon 1 år och 4,5 månad gammal. Fungerade riktigt bra. Hade med mig Mary på inskolningen också och på så sätt kunde Samantha ”leka fritt” utan att egentligen sitta fastklistrad vid mig. Samantha fick alltså börja med att gå 15 timmar i veckan, fram tills att Mary började.

När Mary började i förskolan (april 2015) gick hon också 15 timmar i veckan. Då gick dessa två på avdelningar som låg precis vägg i vägg med varandra men delade utegård så de lekte tillsammans utomhus varje dag. De gick alltså 15 timmar i veckan fram till juli 2015, då fick de börja gå på heltid för att jag fick ett jobb på sjukhuset. Detta jobb hade jag fram till september 2015, så inte så lång tid. Sedan gick jag återigen arbetslös och tjejerna fick gå ner till 15 timmar igen.

När Ebba föddes i januari 2016 fick de två fortsätta på förskolan. De gick sina 15 timmar fram tills att Ebba fyllde ett år. Då började även hon i förskolan då jag hade fått ett jobb. Jag jobbade mindre än halvtid så de gick ju efter mina tider fram till sommaren 2017. Den sommaren fick jag jobba heltid igen.