Mina tips på semester i Sverige

Jag tänkte lista några ställen i Sverige jag verkligen rekommenderar att besöka nu då utrikesresor är rekommenderade att inte resa på i sommar… Och för att peppa mig själv i samma veva att det ju finns massor med godbitar även i Sverige (om nu tex min älskade Lappis-konferens inte blir av). Även med förebehåll att dessa turistmål kan vara stängda.

Första tipset jag vill dela med mig av är detta:

Svansele Vildmarkscenter

Här kan du hitta dels en utställning om vildmarken i norr, dels hur den ser ut under alla årstider, vilka djur man hittar och allting i deras ”naturliga miljö”. Jag älskar denna och har varit där flertalet gånger. Någonting som mina tjejer skulle älska, verkligen! Torbjörn, som hade detta tidigare (tidigare ägaren) är en vän till familjen dessutom. Och vet ni vad? Det han inte känner till om dessa djur – är onödigt att veta.. 😉 Och som han lever sig in i det han sysslar med. Han hjälper fortfarande till på plats trots att det är nya ägare. Klicka här för att komma till deras hemsida: Svansele Vildmarkscenter

Torbjörn, tidigare ägaren till Svansele Vildmarkscenter

Café Ångloket

Även detta kommer från min tidigare hemkommun – Norsjö. Detta är ett café som jag formligen saknar massor. Man får fika i ett gammalt tågstationshus och närskåda ett ånglok från år 1915. Riktigt häftigt, tyckte jag som barn och tycker ännu. Underbart fika och väl värt ett besök! Klicka HÄR för att komma till sidan med information om detta café.

Café Ångloket

Mårdseleforsen

Vad sägs om att gå på hängbroar tvärs över forsar som fortfarande inte är ”tämjda” utan helt vilda och fria? Att verkligen få höra vattnets brus och dån… Gå en slinga över flera såna broar.. Stigar på olika småöar i forsen.. Och sedan sätta sig ner och grilla vid en grillplats? Det är verkligen LIVET med stora bokstäver mina vänner. Och jag saknar den friden, den stillheten och den… känslan av att naturen är det bestämmande elementet. Klicka HÄR för att komma till hemsidan.

Lycksele djurpark

Vad ska jag säga egentligen? Älskar den här djurparken. Nostalgi när jag tänker tillbaka på de gånger jag varit där. Otaliga gånger jag åkt de rutschkanorna på ”karusell”-området. Pirret i magen då man åker ner i en båt-rutschkana rakt ner i vattnet, nästan som ett fritt fall. Som sagt.. Love it! Går inte att inte skratta där.. Och djuren är helt magiska tycker jag.

Klicka här för att komma till Lycksele djurpark.

Utanför björnarnas ställe i djurparken. Året 1991.

Dagens roliga

Vi har varit på en lekpark, precis som vi tänkte oss på morgonen. Men, blev även ett besök hos pappa Micke på hans arbete. Där de ju såg hur han klättrade kring byggnadsställningen då han byggde upp den. ”Pappa, får du verkligen klättra?” var en fråga de ställde honom. Och, man kan ju säga att de var nöjda med både fika och glass i det här vädret – på lekparken.

Corona – försvinn!

Någonting som jag verkligen är rent frustrerad över är hur Corona / Covid-19 har tagit hela Sverige / världen i sitt järngrepp. Jag är rent ut sagt ilsken och otroligt irriterad över detta. Inte nog med att det tar tusentals liv. Människor som blir utan sin älskade, sina mor-och farföräldrar, syskon, barn… Äldre som kanske får tillbringa sista tiden i livet utan anhöriga vid sin sida. Äldreboenden som stängs igen och förbjuder anhöriga att hälsa på. Isolering. Social distansering kallas det visst för. Men det är totalt isolering. Folk blir sjuka till höger och vänster, många branscher och företag som går i konkurs – som inte blir hjälpta av den svenska Regeringens ”krispaket”.

Många mindre företag, eller ja till och med såna som är egenföretagare utan att vara aktiebolag, tex Mickes företag eller barnens Gudfar, hur sjutton ska de företagen överleva?! De får inte ta del av några av Regeringens krispaket, då de inte är aktiebolag (som jag förstått det) och de är ju enmansföretag… Som tur är har Micke en bakgrund som ställningsmontör (bygga upp byggnadsställningar) så han är inhyrd nu i någon vecka i ett ställningsföretag – men som det ser ut är det bara för denna veckan ut. Sedan då?? Hela artistvärlden, alla de som jobbar för att bygga upp scenerna och rigga allt ljud och ljus. Jag vet att många av dessa har INGENTING att hämta från Regeringens krispaket. De står handfallna, de står utan någonting nu. De står utan jobb och utan sysselsättning. Utan ersättning eller någonting. Jag lider verkligen med dem!

Och någonting jag verkligen grämer mig över är att mina sommarplaner verkar kunna grusas bara sådär över en natt.. Ifjol var vi ju på Lapplandsveckan (en kristen konferens i Norrland), umgicks med min mamma och några av mina syskon med respektive och barn. Tjejerna älskade det! Och vi hade planerat att åka upp även denna sommaren. Framförallt för att låta mormor/mostrar och morbröder / kusiner få träffa det nya tillskottet i familjen. Men eftersom det brukar bli lätt över 10.000 tals människor på den konferensen så kommer den nog att ställas in – om inte restriktionerna ändras på sig innan dess (veckan efter midsommar), men det känns inte så aktuellt eller? Och just detta med att undvika onödiga resor, både inrikes och utrikes – ändras inte det på sig heller så kommer jag ju inte kunna åka upp till Lycksele, till min mamma och mina syskon, i sommar alls. Bitter, jag? Inte det minsta! *ironisk till tusen!* Jag vet att detta är ett minimalt problem i dagsläget, speciellt när man läser mina två tidigare stycken i det här inlägget. Jobb och hela branscher som läggs ner / gås i konkurs, människor som blir sjuka och dör… Och jag som grämer mig för att inte kunna åka ”hem” över en vecka i sommar? Ja, ni hör ju hur ”patetiskt” det låter.. Men jag har verkligen längtat hela året – speciellt efter jag sett tjejernas lycka på konferensen.

På Lappis 2019..

Veckan framför oss

Den här veckan är det en rätt lugn vecka för min del. Dels har jag bara några pass på jobbet, känns det som och dels mycket tid med barnen hemmavid. Vilket är riktigt skönt. Micke däremot jobbar troligtvis måndag – onsdag, får se hur vi löser torsdagen om han också jobbar den dagen helt enkelt.

Har lovat att ta med tjejerna ut till en lekpark idag, hoppas bara att solen är kvar framme när vi tänker ge oss ut. Annars blir det förmodligen en kort stund ute. Men vi alla behöver ju den stunden med. Så jag får väl ”stå ut” så sett.

Jag jobbar

Måndag: 16-22

Tisdag: 16-22

Torsdag 07.30-13.30

Fredag 07.00-14.00

Efter den här veckan har jag bara två pass kvar innan jag går hem.

P-glukos mätningarna

Det är något jag har slarvat med så oerhört mycket nu senaste 1,5 veckorna. Att mäta blodsockret, att ta insulin – och att faktiskt komma ihåg att äta på regelbundna tider. Hur svårt ska det vara?! Före mat – mäta sockret och ta insulin. Efter mat, mät sockret… På bilden nedan ser ni hur ”lite” jag faktiskt mätt mitt socker de senaste dagarna… Detta är från 1 april och framåt… Så har tänkt ta en riktig ”omstart” med detta och verkligen köra på. Det rör sig ju om bara några veckor till, förhoppningsvis. Larm på telefonen är ett måste nu känner jag.

Grönt = inom målvärdet. Rött = Över målvärdet.

Graviditetsvecka 35

Tänk, ytterligare en vecka har gått i graviditeten och nu är vi inne i vecka 35 (34+0 – 34+6). Jag tjatar visserligen om det men oj vad tiden går snabbt nu mot slutet tycker jag. Det absolut värsta / långsammaste tiden tycker jag var före rutinultraljudet. Vad har hänt den gångna veckan då? Jag fick ett telefonsamtal i början på veckan att Linköping kunde ta emot mig för ett UKG (ultraljud på mitt hjärta) redan på torsdagen och så skulle läkaren sedan RINGA upp mig. Ifrågasatte då hela själva… besöket i Linköping då jag har 1,5-2 timmar körning dit (beroende på trafik och min körning givetvis) och nu i dessa tider då man avråder från onödiga resor… Så, den kvinnan jag pratade med tog upp frågan med läkaren och det beslöts att jag skulle invänta remiss till Klinisk Fysiologi i Jönköpings länssjukhus istället. Dit kom jag i fredags för ett UKG. Och det ultraljudet visade att det absolut inte ligger några hinder i att jag ska kunna föda vaginalt – pga mitt hjärta. SÅÅÅ skönt att ha det avklarat. För det ”allra värsta” som kunde skett var ju att jag fått kejsarsnitt på grund av överbelastning på mitt hjärta under förlossningsskedet.

Det som också blivit bestämt i veckan är ju hur länge jag ska vara kvar på jobbet, samt hur länge jag blir hemma på mammaledigheten. Det kan ni läsa mer om här.

I dagsläget har jag bara 3 kvällspass och tre dagspass kvar innan jag går hem den 15 april. Känns riktigt skönt. 6 pass på 10 dagar. Absolut inget att klaga över heller. Jobba 2 kvällspass. Ledig en dag. Jobba två dagspass. Ledig tre dagar. Jobba 1 dagspass och avslutar hela alltet med ett kvällspass.

På jobbet har jag bytt storlek på min busarong dessutom. Från M till L. Lite stort men samtidigt känns det skönt med att det inte stramar åt längre.

Vad sker härnäst i graviditetsplanerna?

Det som står härnäst på schemat vad gäller MVC och allting kring det så har jag ett MVC-besök den 15 april (precis före mitt sista pass på jobbet) och sedan ett besök på specialmödravården den 16 april. Och där ska ju min igångsättning planeras, vilket jag ser fram emot.

Utdrag från 1177

”Fostret väger ungefär 2,4 kilogram. Det har blivit knappt 47 centimeter långt. De flesta ligger nu med huvudet neråt. Fostret sväljer fostervatten, kissar och därmed tränas matsmältningen. Fostret har lagt på sig mer fett. Huden är tjockare, mindre genomskinlig och slätare. Det ulliga hår som tidigare funnits på kroppen är borta. Huden är istället täckt av rikligt med skyddande fosterfett. Huden kan se vit och kletig ut av allt fett, om barnet skulle födas nu. En del gravida kan få ont över revbenen. Det kan bero på att livmodern är så stor att den når till revbenen. Det kan kännas bra att sträcka på sig. Så här långt in i graviditeten brukar ledbanden och musklerna i korsryggen mjukas upp. Det kan göra så att du får ont i ryggen. Barnet trycker på överallt. Det kan vara svårt att andas, sitta, stå och sova.”

Förlossningsberättelse – Samantha

Det var måndagen den första april 2013 som jag åkte in till förlossningen i Jönköping. Detta efter en ”order” från barnmorskan som då sett att jag hade vita i urinen. Vid ytterligare kontroller på förlossningen fann de att jag hade en början på havandeskapsförgiftning och de beslöt att jag skulle få en igångsättning på grund av detta. Men… (som de själva sa) så var det fullt med igångsättningar på tisdagen (dagen efter denna kontroll) och även på onsdagen. Jag var välkommen på torsdag kl 07.00.

Vi åkte hem, packade (om) BB-väskan och tog det lugnt i några dagar med filmtittande och god mat, jag och Micke. Än så länge var vi ju inte föräldrar utan bara… ett helt vanligt, gift, par.

Ett CTG togs på måndagen.
Sista magbilden. Togs kvällen före Samantha föddes. Den 3 april.

På torsdagen, dagen med stort T, åkte vi till förlossningsavdelningen. Micke hade fått höra av alla hans kollegor och vänner att en förlossning, det kan minsann ta evigheter. Och speciellt med en igångsättning! Ingen fråga om det, lång tid skulle det minsann ta! Vi hade alltså ställt in oss på detta och Micke hade laddat ner några filmer till datorn just för att vi skulle ha någonting att titta på / göra under tiden, tänkte vi.

Vi blev insläppta till ett väntrum vid 07-tiden. Först vid 08.30 fick jag en första undersökning i ett undersökningsrum. Det visade sig att jag redan var öppen 3-4 cm – detta utan att jag känt någonting och ja. Vi blev milt sagt förvånade båda två. Vi fick dessutom höra att det var lite väl mycket folk inne på förlossningen just vid tillfället och fick en ”tidig lunch – break” därifrån. Vi gick alltså upp till sjukhusets restaurang (där Mickes ex’s mamma jobbade) och åt en extremt tidig lunch. Jag valde en bakad potatis med kycklingröra, kommer jag ihåg. Och den var riktigt god! Jag åt med god aptit och verkligen njöt av måltiden innan vi återigen befann oss på förlossningsavdelningen. Vid 12 var vi tillbaka på plats och blev visade till en sovsal på avdelningen.

Suddig bild tagen av Micke inne i sovsalen vi fick förfoga över i typ mindre än en timmes tid.

Vid 12.30 kom en barnmorska och gjorde en till kontroll. Det visades sig nu att jag var öppen 5-6 cm (utan att jag återigen känt någonting!?). Men hon tog, i samråd med en läkare, beslutet att jag ändå skulle får en gel för att utplåna sista biten på tappen. Bara en liten stund senare blev vi flyttade till en förlossningssal för att de skulle kunna ha kontroll över barnets vitala funktioner helt enkelt.

Därinne startade Micke en film – ”De fem legenderna” och vi började titta på den men bara efter några minuter började jag få några starka mensvärk-känslor. Jag ringde på larmet, fick en varmvattenflaska att testa. Den hjälpte ett litet tag. Sedan beslöt jag att testa på akupunktur, vilket vi började med kring 13.30 tiden. Det hjälpte inte, måste jag säga!

Micke var kaffesugen, så jag tog en promenad i korridoren med honom. Cirkulerade runt honom som en gam som fått syn på ett kadaver att käka upp. Det kändes verkligen så, för nu var det inte längre bara mensvärk. Det var ju verkligen värkar jag hade.

Jag med anteckningsblocket i högsta hugg för att skriva ner klockslag som saker skedde på.

Tillbaka in på rummet kände jag att ”Nää, nu räcker det!”. Bad om lustgas och detta fick jag. De visade mig hur den fungerade och när jag använt den några gånger tittade jag på min vänstra hand, där de hade satt en infart – bara för säkerhetsskull. Jag tittade på Micke och på barnmorskan och sedan tillbaka på handen. ”Det sticker i handen!” sa jag. Barnmorskan kontrollerade infarten men den satt som den skulle, vilket hon ju sa till mig. Jag såg på henne, såg på handen igen. ”Det sticker i handen. Det är som myror i hela handen.” Både Micke och barnmorskan började skratta lite smått.

14.30 skulle barnmorskan egentligen gå iväg och sluta sitt skift. Men hon kände på sig att det började vara nära för bebisen att födas så hon valde att stanna kvar hos mig ett tag till. Då hade jag dubbel bemanning i rummet med två barnmorskor och två barnskötare, samt Micke då givetvis. Vid 15.10 kunde inte den första barnmorskan vara kvar längre utan var tvungen att gå. Men, bara vid klockan 15.14 är hon född. Tre krystvärkar var allt jag behövde. Fem minuter tog det med krystvärkarna.

SAMANTHA Elsa Gerd Magnusson föddes klockan 15.14 den 4 april 2013.
Då vägde hon 2300 gram och var 44 cm lång.

Samantha 7 år!

Stort grattis Samantha på din 7-års dag!

Jag fattar verkligen inte. Är det sju år sedan, idag, som jag blev mamma för första gången?! Som jag blev mamma till dig? Tiden rusar verkligen förbi. Men någonting jag aldrig kommer att glömma är min kärlek till dig. Vi älskar dig massor, allihopa i familjen. Jag önskar dig verkligen allt gott i världen. Du är och kommer alltid att vara en av mina solstrålar.