Total lycka!

Jag är totalt överlycklig..

När jag var liten fick jag alltid höra att jag inte skulle kunna få barn. I alla fall inte biologiska barn. Och det gnagde inte direkt i mig när jag var liten. Jag tänkte mest ”jaja..” När jag sedan träffade Micke, som jag blev tillsammans med 2008 började jag fundera på detta. Min läkare drog upp det i samband med mitt sista besök på barn- och ungdomsmottagningen i Umeås sjukhus. Att jag kunde få träffa en gynekolog för att tex frysa in ägg – om de var livsdugliga – för att senare kunna använda dem. Samma läkare hade två år tidigare sagt åt mig att nu var det dags att börja tänka på ifall jag ville ha barn eller inte – för att även om min pubertet hade startat av sig själv så kunde ju den avstanna när som helst och då skulle den biologiska chansen (som redan var minimal) bli helt utdöd. Jag och Micke diskuterade detta mycket. Vi beslöt oss för att inte frysa in ägg eller någonting sådant. Jättebra att den möjligheten finns, men vi kände inte att den möjligheten passade oss.

Åren gick.. Jag blev inte gravid trots att vi körde oskyddat hela tiden och trots att min mens kom någorlunda regelbundet. Det blev 2012. Pappa åkte in akut till sjukhuset under sommaren där han bland annat låg på intensiven i flera dagar på grund av hans akuta illavarslande tillstånd. Hade han inte kommit in då när han gjorde det hade det kunnat vara försent att rädda hans liv. Jag och Micke åkte upp. Vi stannade uppe några dagar och umgicks främst med pappa men åkte även en dag över till mamma och mina syskon. Vi åkte sedan hem och Micke skulle bygga en klättervägg på en plats utanför Jönköping. Där träffade vi ett par – några av Mickes vänner. Kvinnan frågade oss när vi skulle skaffa barn. Hon visste inte att vi faktiskt försökt i 4 år redan. Jag sa som det var. Att vi troligtvis inte kunde få barn och varför (på grund av Turners syndromet). Jag hade börjat känna frustration. Min storasyster hade samma år fått en dotter som vi träffat då vi var hos familjen den sommaren. Längtan efter ett eget, biologiskt, barn slog till med full kraft och jag… började känna mig rådvill.

Någon vecka senare så kände jag mig rätt konstig i kroppen. Brösten kändes konstiga och ömmade rätt mycket. Jag tog ett graviditetstest på BM (beräknad mens) men fick ingenting på den. Men mensen dök inte upp. På elfte dagen efter BM plussade jag dock. Och den första, förutom Micke, som fick veta om detta var pappa. Att kunna berätta för min pappa – som fortfarande låg på sjukhus, att han skulle bli morfar. Att hans dotter som man hela tiden sagt inte skulle kunna få barn – nu var gravid. Han började gråta i telefonen, så rörd blev han. Och jag var så otroligt lycklig och rörd jag med så vi satt där och grät i telefonen tillsammans.

Samantha i magen på Rutinultraljudet.

Efter detta har jag också haft den stora förmånen och lyckan att bli mamma ytterligare två gånger. Samantha föddes i april 2013 och är vårt första barn. Mary föddes i april 2014 och Ebba föddes i januari 2014.

Bilden togs i maj 2016.

Författare: Annica Magnusson

28 år, trebarnsmamma och förskollärarstudent..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s