En förälders mardröm

Det finns saker jag verkligen har mardrömmar om, som förälder. Att förlora mina barn är den största mardrömmen av dem alla. Någonting som har kunnat hänt två gånger allra redan. Jag bara måste dela med mig för att inte varna direkt men ändå pålysa hur snabbt det kan gå och hur farligt något så litet kan bli.

Tex: Hur en lunch på Junibacken (eller vilken restaurang, vilken måltid som helst) kan bli…

Se filmen och tänk… vad vissa allergier kan ställa till det.

Eller hur en vanlig sömnlur hemmavid kan sluta i fullständig panik… Ebba kunde sova såhär som på bilderna.. Jag la henne på rygg men hon rullade runt och sov gott på detta viset. Hon var då omkring 8 månader gammal.

En dag sov hon som vanligt sin lur mitt på dagen, de andra två tjejerna var också hemma och lekte i vardagsrummet där jag också befann mig (2 rum mellan oss och sovrummet där Ebba låg och sov). Helt plötsligt hör jag min pappas röst (som dött 3 månader tidigare ungefär) att jag skulle titta till Lillan. Lillan var hans smeknamn på mig när jag var liten. Jag springer in till sovrummet. Hon ligger som på bild nr 2.

Jag lyfter upp henne med varsin hand på varsin sida om hennes mage. Hon blir som ett upp-och-ned-vänt U.. Ingen respons på detta. Kritvit. Ingen andning. Kände inte heller hjärtat slå. Ringer 112 i panik. Fick order om att nypa så hårt jag kunde i hennes tår. Först flera minuter senare fick jag en liten, svag, reaktion från henne.. Ett litet jämmer bara. Ambulansen på väg. De/vi fick även vänta in Micke innan vi kunde åka – som jag kunde ringa till med 112 på hold.. Blev kvar på sjukhuset och konstaterades ”engångs krampanfall”. Men, hade inte jag hört pappas röst som sa åt mig att titta till henne… Fan, då hade det verkligen varit för sent.

Författare: Annica Magnusson

28 år, trebarnsmamma och förskollärarstudent..

17 reaktioner till “En förälders mardröm”

    1. Jag tror verkligen på att det var min pappa som vakade över oss. Även min storasyster, strax efter att han dött, som körde bil och grät efter honom kände hans närvaro och hur han bedyrade att han ju va där med henne… ❤

      Gilla

  1. Men fy så obehagligt. Vad bra att du hörde din pappas röst. Spännande att tänka på hur de som inte finns fysiskt hos oss ändå fortfarande lever vidare. När Alexander var ungefär två år fick han lunginflammation kombinerat med öroninflammation och fick då så hög feber att han fick feberkramp. Den paniken jag kände alltså i väntan på ambulansen och Alexander som bara blev helt slapp i min famn.

    Gilla

  2. Fy vad fruktansvärt läskigt, det är min stora fasa att det ska hända mina barn något också, och dom är ändå vuxna idag, men jag kan ha mardrömmar på blanka dan om det. Vad skönt att din pappa påkallade din uppmärksamhet. Alltså är han din dotters skyssdängel. Ta vara på det 🙂

    Gilla

  3. Vilken historia detta är ju verkligen ett tecken på att ens närstående som dött vakar över en, helt fantastiskt hur han liksom meddela dig om detta och ert fina barn blev räddat❤️

    Gilla

  4. Verkligen en förälders värsta mardröm. Barnen är verkligen allt och inget får hända dem. Tur att du hörde den där rösten och agerade så snabbt ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s