Ifrågasättande och tvivel på ens förhållande

Jag läste häromdagen ett inlägg av Paula Rosas där hon hade fått en kommentar från en läsare som ifrågasatte hennes egna förhållande på grund av att partnern sportade på elitnivå och satsade mycket på detta så pass mycket att partiden inte riktigt fanns där. Kommunikation var Paulas föreslag på hur detta skulle kunna bli bättre – för båda parter.

TILLÄGG: Det vill säga att HON SJÄLV (läsaren) tvivlar på hennes och partnerns förhållande då det knappt finns tid för de två.. Inte att andra tvivlar på deras förhållande.. Och absolut inte att läsaren tvivlar på Paula och hennes make Hugos förhållande. Utan läsaren själv undrar om hon orkar och om hon ”kan” vänta ut hans intresse för idrottandet, att det kanske svalnar. (Läs inlägget hos Paula -så hänger ni mer lite mer i resonemanget!).

Och på den punkten måste jag verkligen hålla med Paula 100%. Just att ha en öppen, rak och ärlig kommunikation är det som gör ens förhållande stabilt (det och bland annat tillit men ja, ni förstår). Jag och Micke diskuterade den här frågan / det här ämnet häromdagen, efter att jag läst det. Och vi insåg båda att om jag inte hade accepterat att Micke faktiskt arbetar så som han gör, med alla resor, med alla perioder av frånvaro hemifrån och liknande – så hade vårt förhållande inte ens klarat ett år, än mindre dessa 12 år vi är uppe i nu. Hade jag försökt att få honom att sluta jobba hemifrån och istället enbart vara på hemmaplan med dagsjobb häromkring – då hade vårt förhållande tagit slut direkt.

Vi är olika på flera olika sätt, jag och Micke.

  • Vi har olika syn på uppfostran, han är mer auktoritär och jag förordar nära föräldraskap och tror på anknytningsteorin.
  • Vi har olika syn på religion (han satanist, jag kristen pingstvän).
  • Vi är i olika åldrar och livsskeden (han blir 50 och jag blir 30 i år).
  • Jag gillar att resa – vill resa utomlands och till min familj 110 mil norrut, etc. Han vill ta det lugnt och är en ”hemmagubbe” när det inte är en arbetsperiod – vilket ju är förståeligt.
  • Jag älskar att läsa böcker och att släktforska – det är typ det värsta han vet.
  • Han älskar air soft, ”leka” krig och springa omkring med allt det där – det är det värsta jag vet.
  • Jag har hundra koll vad gäller barnen, deras läkartider, osv. Micke? Han har fullt sjå med att ha koll på sig själv, sina arbeten, osv.. *skratt*

Men trots våra olikheter och skillnader. Trots våra olika tankesätt och våra personligheter… Så får vi det att fungera då vi kommunicerar med varandra, vi kompromissar en del. Vi diskuterar och får det mesta att fungera i alla fall. Så, ja absolut att jag tvivlat på vårt förhållande en del gånger. Speciellt när barnen var mindre och han reste iväg för jobb. Då kändes det ibland som om han ”stack iväg” och lämnade allt till mig. Han fick sova på hotell, med hotellfrukost.. Jag fick rodda allt med en liten ettåring som inte kunde gå knappt för egen maskin + en nyfödd här hemma + alla vardagssysslor. Var jag glad just då? Nej… Var jag sur på honom? Ja.. Men att tvinga honom att stanna hemma och inte ta de där arbeten som är enbart dagtid, vardagar här hemma… Det hade inte varit rättvist och absolut inte rätt mot honom, det hade varit att försöka ändra hela hans personlighet.

Jag har insett något under dessa år – framförallt de senare åren. Att när vi lever vårt liv som om vi har ett distansförhållande, det är då vi fungerar bäst. Det är då vi har den bästa kommunikationen och den absolut rakaste kommunikationen. Det är då vi delar med oss av det mesta. Istället för den där vardagliga slentrianen som uppstår då han är på hemmaplan och arbetar. För de första 2,5 åren som ett par var vi ju faktiskt boendes i två olika städer – 20 mil ifrån varandra. Och det är ungefär som om vi är tillbaka lite i den känslan, att ha det på distans. Och för oss fungerar det riktigt bra. Det är tack vare kommunikation, tillit och ärlighet som vi kommit fram till detta.

Vad tror ni? Läs gärna Paulas inlägg också, som jag länkat till i början på detta inlägget och kommentera gärna vad ni tycker/tänker..!

13 svar till “Ifrågasättande och tvivel på ens förhållande”

  1. Man ska ju göra det som känns bra för en själv. Precis som du skriver -har man en öppen, rak och ärligt dialog så blir det sällan ”missförstånd” och enklare att få saker att fungera.. I alla slags relationer ❤️
    Det är ju jättehärlig att just nu trivs med det☝️

    Gilla

  2. Kommunikation är ju a och o i ett förhållande, och hur folk har just sitt förhållande tycker jag andra ska skita i rent utsagt. Så länge man är lyckliga!
    Jag är dock glad i min egen situation att jag är den enda som bestämmer eftersom jag är ensamstående och behöver därför inte ta hänsyn till en man i dagsläget.

    Gilla

    1. Absolut inte att andra ”lägger sig i” utan i det här fallet var det ju läsaren själv som tvivlade på SITT förhållande med en man, just för att han är elitidrottare och har knappt tid över för dem två. Vilket hon själv inte visste om hon orkade med. Som sagt, läs gärna inlägget hos Paula för att se sammanhanget. 🙂

      Gilla

  3. Jag tror ju på att oavsett livssituation så är det bästa att kunna prata med varandra och diskutera hur man bäst kan lösa situationer som uppstår. Vad intressant att läsa om era olikheter. Det visste jag inte att du är troende.

    Gilla

    1. Absolut inte att andra ”lägger sig i” utan i det här fallet var det ju läsaren själv som tvivlade på SITT förhållande med en man, just för att han är elitidrottare och har knappt tid över för dem två. Vilket hon själv inte visste om hon orkade med. Som sagt, läs gärna inlägget hos Paula för att se sammanhanget. 🙂

      Gilla

  4. Det viktigaste i ett förhållande är kommunikation och att man kommunicerar med varandra. I ett förhållande måste man kunna ha olika intressen och även kunna ha egentid. Man skall strunta i vad andra tycker och tänker…. kan vara svårt ibland!

    Gilla

  5. Din kärlek till Micke lyser verkligen igenom i det här inlägget och det gör mig så himla glad. Att som läsare få dela lite av era olikheter och er kärlek. Jag har också en man som är borta väldigt mycket i perioder och visst är det lätt att känna sig ensam och tvivla ibland – men det tror jag alla känner då och då 🖤

    Gilla

  6. Intressant inlägg! Jag läste faktiskt också Paulas inlägg om just detta och håller med om att kommunikation är en av de absolut viktigaste grundpelarna i en välfungerande relation. Jag och min sambo, precis som du och din partner, är också rätt olika på väldigt många punkter men i det stora hela väger det ju upp varandra 🙂

    Gilla

  7. jag anser lika som dig det viktigaste är att man kan kommunalisera, lita på varandra och liksom lyssna och förstå varandras olikheter. För man kommer alltid att ha olikheter, för ingen människa är den andra lik. Sen också just att man respekterar varandra som man är, och har kul ihop tycker jag är det viktigaste ❤

    Gilla

  8. Att kunna samtala och kompromissa är verkligen jätteviktigt i em relation.

    Du har berättat att ni varit gifta men tagit ut skillsmässa och nu lever som sambos. Vill du berätta mer om det, gjorde ni slut och gick isär och sedan hittade tillbaka till varandra? Planer på att gifta er igen? Det är ju egentligen ingen större skillnad rent praktiskt om ni bara fortsätter leva som sambos.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s