Spännande vår!

Jag var på en arbetsintervju för några veckor sedan angående en tjänst inom hemtjänsten. På ett sätt trodde jag verkligen inte att jag skulle få den. Det skulle i så fall röra sig om en fast anställning med 6 månaders provanställning i första hand. Vid arbetsintervjun berättade jag inte om graviditeten då man ju hört så många som råkat ut för diskriminering just på grund av att de är/varit gravida. Visserligen, det ska inte hända och får inte hända men är otroligt vanligt, tyvärr. Så jag valde att tiga om det just då.

Jag räknade bort jobbet mest på grund av en annan anledning. För på intervjun när jag berättade att jag har ett automatkörkort och inte får köra manuellt, blev det tvärtyst i rummet. De hade ju bara manuella bilar!! Men de förklarade att de länge ville ha en automatbil också och att de hoppades att det inte skulle fallera på detta. Men jag räknade som bort jobbet ändå.

Idag ringde enhetschefen. Erbjöd mig tjänsten. En fast tjänst… För första gången i mitt liv blev jag erbjuden en fast tjänst – visserligen med provanställning i 6 månader först men ändå! Jag blev överlycklig! Det skulle göra så otroligt mycket i inkomstväg också. Jag tackade JA till tjänsten, men i samma andetag förklarade jag att jag ju är gravid.. Och förklarade hur långt gången jag är och att jag kommer att innan sommaren gå hem på mammaledigt. Vilket ju skapade gnissel och inte direkt irritation men suckande och massa frågor kring hur hon skulle lösa situationen då de haft sådan stor omsättning på personal redan, och att det skapat en ostabil arbetsgrupp.

Hon och jag avslutade samtalet. Men några timmar senare ringde hon upp igen. Och hade haft ett långt samtal med en HR-konsult. Under den tiden hade jag också haft kontakt med en som jobbar inom kommunal (skitbra att ha en morbror som jobbar inom kommunal och en mamma som utbildat sig inom arbetsrätt i det här läget). Så jag visste ju att de inte skulle få (lagligt sett) neka mig den tjänsten nu. Då de ju redan erbjudit mig den.

Jag fick i alla fall åka till deras kontor. Väl där fick jag veta att de fortfarande vill att jag ska jobba för dem. Att annonsen visserligen kommer ligga kvar och vara aktuell så sett, men enbart för att de nu söker en vikarie för mig när jag väl går hem på mammaledighet. Jag blev informerad om att jag har rätt att söka havandeskapspenning och att jag har rätt att få detta beviljat i och med att det ändå rör sig om tunga lyft och så vidare. Men, jag vill ju jobba så länge jag kan och sa att jag hoppas kunna jobba april ut – men att det ju inte går att spika helt och hållet. Och även chefen sa att det får vi se hur länge jag orkar, men att de nu gör en plan för att ha en vikarie redo så att säga.

Så från och med den 2 mars har jag en fast anställning! Och det känns riktigt bra!

Bild tagen sommaren 2018.

Viktiga personer, del 1 – Tommi Hellström

Jag har några personer som jag verkligen sett upp till så länge jag kan minnas. Personer som är mina personliga förebilder och som får mig att brinna ännu mer för det jag står för. Den första personen jag tänkte berätta för er om, det är min egna pappa. Tommi Hellström.

I år är det fyra år sedan han dog.. Men innan dess hade han varit kronisk multisjuk i 18 år drygt. Ett citat som han själv hade med sig ända intill döden var detta: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron.” (2 Timotheosbrevet 4:7 i Bibeln). Och det stämmer verkligen. Först levde han ett tufft liv i sin uppväxt, där han själv kände att han inte riktigt blev accepterad / förstådd av sin pappa och sedan med några årtionden med alkoholism, fängelsedomar och liknande. Han blev helt nykter först efter att han gift sig med mamma, fått min storasyster, mig, mina två småbröder. Resterande återstoden av hans liv, när mina två småsystrar föddes så kämpade han ju med alla sjukdomar – som mycket berodde på alkoholismen och diabetesen. Men samtidigt stöttade han ungdomsverksamheten i samhället vi bodde i. Samtidigt så kämpade han också mycket inom LP-verksamheten, att hjälpa andra ur sitt missbruk. Han kämpade verkligen. Allt jag önskar är att återigen vara i pappas famn. Allt jag önskar få känna igen är hur jag som liten flicka får plats i hans händer… Hur han lyfter mig. Jag tycker även att han var en rätt modern pappa för att vara kring 90-talet. Att bära oss i bärsele. Att hela tiden vara nära.

Pappa var sådan att han brydde sig verkligen om de han hade i sin närhet. När som helst på dygnet kunde man ringa och han hämtade. Jag var ledsen en gång och ringde honom i väntan på ett tåg. ”Ska jag komma?” var hans första fråga – och då befann jag mig ändå 100 mil ifrån honom. Han såg inte avståndet, han hörde att hans dotter var ledsen och det var det enda han brydde sig om i det ögonblicket.

När jag fortfarande bodde hemma och det var måndagsmorgon, jag skulle ta taxi till skolan (40 mil hemifrån på grund av min hörselskada) så var det han som väckte mig och satt uppe med mig redan vid 4 på morgonen för att jag skulle komma iväg. När jag kom hem från att ha varit en vecka hos Micke under sommaren 2010, så var det han som hämtad mig vid tågstationen vid 4 på morgonen trots att bussen gick – dock två timmar senare. Att sitta där i tystnaden med honom, var bland det bästa jag visste.

Gifta, skilda och sambos

”Du har berättat att ni varit gifta men tagit ut skillsmässa och nu lever som sambos. Vill du berätta mer om det, gjorde ni slut och gick isär och sedan hittade tillbaka till varandra? Planer på att gifta er igen? Det är ju egentligen ingen större skillnad rent praktiskt om ni bara fortsätter leva som sambos.”

Jag kan förstå att detta väcker en viss nyfikenhet och en del intressen i just hur vi har gjort och hur vi tänker oss vårt förhållande. Vi var gifta, men är inte det längre… Sambos? Hur tänker vi egentligen? Kan dra några korta tankar jag har kring detta. Men det är också det jag kommer att säga om detta, och det är detta inlägget jag kommer att hänvisa till i framtiden vid liknande frågor.

  • Jag och Micke träffades som sagt 2008, då jag var 17 år och han 37. Då gick jag i första året på gymnasiet i Örebro. Under andra året (läsår 2008/2009) tillbringade jag typ varannan helg i Huskvarna, hos honom. Mina föräldrar och syskon såg knappt röken av mig.
  • Kring tiden för min student – juni 2010 blev allting snett tror jag. Mycket tankar jag hade inför framtiden. Mycket stress och mycket press gjorde att jag bröt upp med Micke och flyttade hem till mina föräldrar den sommaren (följde med dem hem efter studenten). Jag hann bo i 2-3 veckor i en egen lägenhet i Lycksele innan Micke kom upp, vi var tillsammans i staden i 2 dagar och sedan åkte jag tillsammans med honom ner till Huskvarna. Och här har jag bott sedan dess, tillsammans med honom. Flytten ner hit skedde i augusti, precis innan jag fyllde 20 år.
  • I augusti 2011 gifte vi oss. Borgligt och enbart två vänner som vittnen deltog. Varken mina eller Mickes anhöriga visste om detta innan utan vi berättade det i telefonsamtal direkt efteråt. Vigseln skedde två dagar innan jag fyllde 21 år.
  • 4 april 2013 föddes Samantha, sedan kom ju Mary den 22 april 2014. Ebba föddes den 5 januari 2016. Så vi fick tre barn under tre års tid. 2 år och 9 månader för att vara exakt.

    Jag tror det var här det började knaka ordentligt mellan mig och Micke på ett sätt. Absolut, det var fortfarande bra och mycket skratt och sådant. Men det fanns en annan känsla med. Jag blev mer eller mindre fast med alla hushållssysslor, med barnen, med alla deras läkarbesök, BVC-tider, akuta resor till akuten/barnavdelningar pga astma och sådant. Jag blev den som skötte markservicen hemma. Höll kontakt med både hans och min sida av släkten. Städ, handlingen, tvätten och sådant. Han hade ju sina resor inom arbetet.. Och jobbade han inte borta så jobbade han hemma. Och vår kommunikation? Där fallerade allting. Vi kommunicerade inte. Men samtidigt visste jag ju. Det var detta som kom med honom. Hans resande. Jag visste ju det. Och han visste det. Han visste att familjelivet var det jag ville ha.

    Vi blev mer eller mindre som vänner som bodde ihop kanske man kan säga. Och så ville jag inte ha det. Det var på mitt intiativ som skilsmässan skedde. Jag sökte dock aldrig seriöst något annat boende eller liknande. Detta med skilsmässan var nog ett litet wake up call tror jag. För oss båda. Skilsmässan gick igenom helt i januari 2019, så nu har vi varit skilda i lite över ett års tid. Men fortfarande bott tillsammans under hela tiden och planerar att så göra med.

Idag då?

Idag lever vi fullt ut som sambos. Vi har ett sexliv (okej, något mindre aktivt nu då jag är gravid). Vi väntar vårt fjärde barn tillsammans. Han reser fortfarande lika mycket, om inte ännu mer. Men jag har ändrat synen på detta med alla resor. För det är på något sätt att vara tillbaka i det vi hade i början på förhållandet. Distansen. Alla telefonsamtal vi har mellan varandra numer. Alla sms. Alla små lappar med några meddelanden mellan varandra. Alla avsked men också alla.. gånger då vi ses igen. Det är så vi hittat tillbaka till varandra, konstigt nog. Att återgå till det vi hade i början, han och jag.

Japp, jag sköter fortfarande det mesta hemmavid. All markservice och sådant – då han är borta. Men nu? Han har tex varit pappaledig i nästan två veckor med de två yngsta. Mycket tid tillsammans när han väl är hemma. Och jobbar jag då – ja då sköter ju han markservicen, är båda hemma hjälps vi åt. Vi pratar mycket mer om vem som ska göra vad, med vilka barn och sådant. Och ja.. Jag märker att just kommunikationen är någonting som är otroligt viktigt för oss. Glömmer vi nämna någonting märker jag att irritationen dyker upp igen. Och då är det viktigt att ventilera och att prata om det direkt. Innan det blir ett problem. Och nu sköter vi själva kontakten med respektive sida av släkten.

Vi har dock inga planer på att gifta oss igen, som det ser ut i dagsläget. Men för nu är detta någonting jag är helt nöjd med. Att vara sambos. Jag lever ju ändå med honom, som jag vill göra. Däremot känns det nu lite knasigt att behöva gå till familjerätten och skriva på papper om faderskapet – när vi redan har tre barn tillsammans och väntar vårt fjärde.. Ja, ni fattar.. Känns så förlegat, den biten!

Något jag alltid älskat att göra – är att följa med honom på hans resor, hans arbeten och se på då han arbetar. Att kunna smygtitta på honom. På en av bilderna var han i Oskarshamn och byggde en scen vid hamnen för kanske… 10 år sedan? Men just såhär älskar jag att se honom. I action. Och det är någonting jag på ett sätt saknar sedan vi fått barnen, jag kan inte längre göra det på samma sätt längre. Men… det näst bästa? Att kunna ta med barnen till olika städer, att överaska dem med att besöka pappa på jobbet. Att se deras lycka och deras kärlek till honom – ja det överväger nog en hel del det också. Då inser jag att det är inte bara jag som älskar honom, det gör även barnen och att vi har sådan tur i våra liv att han älskar oss allihopa tillbaka.

Och en bra sak också med allt detta? Det är att jag – i och med min ”nya syn” på hans arbetsresor också insett en annan sak. Jag KAN ju faktiskt resa jag med. Med barnen. Han är ju inget direkt fan av semestrar eller att åka längre sträckor och sova på hotell, etc. Det förstår jag – det är ju sådant som ingår i hans jobb! Men då åker jag med tjejerna – så vi också har den känslan av att sova på hotell, få hotellfrukost och ja hela den biten. Jag har tagit tåget med de tre upp till min mamma, varit där veckovis under somrarna. Och det är ju någonting jag kommer att fortsätta med, även nu då bebisen fötts. Så, det blir lite win-win. Då han är hemma umgås vi allihopa. När han är på sina arbetsresor så är jag och tjejerna dels hemma (pga Samanthas skolgång och allting kring det) men vi reser även lite mer än tidigare. Och ja, alla blir nöjda på det här sättet.

Lära känna lista

1. Vad är ditt fullständiga namn? Siri Annica Maria Magnusson (innan jag gifte mig hette jag Hellström).

2. Hur gammal är du? 29 år, jag blir 30 i år.

3. Bor du ensam eller med någon/några andra? Jag bor ju med Micke – min sambo och våra tre barn. Ett barn till på väg med BF i maj.

4. Hårfärg? Brun.

5. Ögonfärg? Blå.

6. Hur lång är du? 152 cm (ibland syns det som om det blir 153 men officiellt är jag 152 cm).

7. Singel eller i förhållande? I förhållande. Sambo med Micke, som blir 50 år i juni. Tillsammans sedan 12 år tillbaka.

8. Vad spenderar du mest pengar på? Hm, kläder tror jag svaret måste bli. Kläder till barnen och till mig.

9. Hur många syskon har du? Jag har fem syskon. En äldre syster, två yngre bröder och två yngre systrar. Vi alla är födda inom 10 års tid.

10. Favoritfärg? Svart och röd.

11. Vart handlar du ditt smink? Köper inte smink alls.

12. Bor du i hus/radhus/lägenhet? Lägenhet.

13. Vad gör du varje dag? Haha.. En hel del. Men ger mediciner är det viktigaste (förutom att laga mat, osv).

14. Favoritmat? Tacos. Alla dagar i veckan!

15. Vad ser du fram emot till hösten? Att mysa med bebis här hemma.

16. Vem litar du på? Några få men viktiga personer.

17. Favorit på Youtube? Hm, vet inte riktigt… Kollar som aldrig på youtube.

18. Vad har du alltid i kylen? Mjölk.

19. Är du en morgon- eller kvällsmänniska? Hm..Det är blandat.. Beroende på humör och vad jag gjort på dagen innan /den dagen.

20. Varför bloggar just du? För att det ger mig ett lugn och en tillfredsställelse.

Gammal bild på mig.

Veckans händelser (vecka 7)

Den här veckan har Samantha sportlov från skolan och de andra två blir också lediga från förskolan denna veckan. Vilket gör att vi kommer kunna hitta på saker tillsammans – hela familjen. Micke kanske jobbar några dagar här i närheten (dagtid). Det jag vet vi har inplanerat som ska hända är ett utvecklingssamtal med Samanthas klasslärare idag.

Någonting jag kommer att få kommentarer om i veckan är ju min nya frisyr. Eller ja, bristen på frisyr snarare. Haha… Jag fick ett ryck i fredags och eftersom Micke ändå höll på med trimmern på sig själv och rakade bort sitt hår – så fick jag också feeling och gjorde samma sak.

Kortet taget i fredags.

Men hörni! Det kommer även bli lite tillbakablickar på år 2008. Varför så långt bakåt? Jo, det var då jag och Micke träffades för första gången – och faktiskt blev tillsammans. Vår helg var 8-10 februari 2008. Och därför kommer det att komma lite throw backs senare idag. Så vi firade ju som 12 år i helgen. Riktigt härligt!

Svar på frågestund – Turners syndrom

Madeleine undrar: Vet du om bebisen har ärvt detta? Eller märks det först när bebis är född? Finns det någon förening för er som har TS?

Jag vet inte ännu om bebisen har detta, nej. Men allting hittills indikerar på att hon(?) inte har TS. Detta då man på ultraljud kan se bred nackspalt bland annat som ett symtom, vilket vår tjej inte hade på de ultraljud vi gjort. En del hjärtfel som man ser i ultraljud kan också indikera på TS eller andra avvikelser/sjukdomar, vilket inte har synts här heller.

Så, man kan absolut få syn på TS redan under graviditeten, dels via ultraljud men också via kromosomanalyser såsom blodprov (NIPT) eller tex moderkaksprov, fostervattenprov, etc. Jag har dock tackat nej till de två senare och NIPT kunde jag inte göra då jag själv har kromosomavvikelse. Men andra tillfällen man får syn på TS är bland annat då bebisen är nyfödd, med matsvårigheter (svårt att behålla mat, svårt att ”suga”.. Svullna händer och fötter, hög nacklinje och lite andra saker kan indikera på TS. Annars är det typ under tiden barnen växer upp och blir kortare än andra i klassen, eller under tonåren då menstruationen och puberteten uteblir som man faktiskt får upp ögonen och gör en utredning. En annan grupp får reda på att de har TS först då de har svårt att få barn på egen hand.

Eftersom vi fick reda på att Samantha har TS då hon var omkring 6 månader gammal (då BVC ansåg att hon inte ökade i vikt som hon skulle och skickade oss vidare) så har vi då de andra två fötts gjort ett kromosomanalystest för att utesluta TS för dem. Detta kommer vi även att göra på bebisen, bara för att ”vara på den säkra sidan” så att säga.

Det finns en förening för oss med TS – den heter Svenska Turnerföreningen och dit hittar du HÄRIFRÅN.

Hanna undrar: Det första jag kommer att tänka på är hur det upptäcktes att du har syndromet? Kommer inte ihåg om du skrivit om det tidigare. Visst räknas din graviditet som en riskgraviditet på grund av syndromet?

När jag var nyfödd, dvs den absolut första kontrollen som görs på BB, så upptäcktes det att jag inte ville öppna mitt högra öga alls. Detta föranledde en remiss till Umeå sjukhus (jag föddes i Lycksele). Så dit åkte jag, min mamma och pappa samt min storasyster Catarina då jag var bara några dagar gammal. När jag var fem dagar gammal undersökte fem ögonläkare mina ögon i fem timmar. I samband med detta gjordes det också en hel del blodprover, kromosomtester, osv. Och vid nästa besök kring 1-2 månaders ålder så fick mina föräldrar reda på svaret. Jag hade Turners syndrom, med det gav dem inte direkt svar angående mitt öga.

Ja, graviditeten räknas som högrisk – mycket på grund av Turners syndromet. I och med att mitt hjärta belastas mer då jag är gravid så finns det ju också högre risk för mig att drabbas av aortadissektion, vilket du kan läsa mer om HÄR.

Vad är dina tre största begränsningar iom din diagnos? Vad hade du aldrig fått med dig eller lärt dig om du inte haft diagnosen?

Oj! Spännande frågor! Men mina tre begränsningar skulle nog vara..

  1. Att nå överallt med tanke på min längd.
  2. Att ha en risk för aortadissektion (2% risk under en graviditet till exempel).
  3. Att känna sig annorlunda och utanför.

Det jag inte hade lärt mig utan diagnosen är nog känslan av hopplöshet, känslan av hur det är att vara en av dem som tidigt i livet får höra att de är ofrivilligt med i gruppen som inte kan få egna, biologiska barn.

Arbetsintervju och barnmottagningen

Idag blev det fullt upp, minst sagt. Jag började morgonen som vanligt med att köra Samantha till skolan. Därifrån skulle jag till andra sidan Jönköping kändes det som. Och kom cirka 10-15 minuter sent till en arbetsintervju på grund av halkan som gör att folk inte riktigt vågar köra överhuvudtaget, de snigelkör hela tiden. Nåja, fram kom jag och intervjuven gick riktigt bra tyckte jag själv. Det är inom vård och omsorg det jobbet är, hoppas på att få det samtidigt som jag funderar rent praktiskt hur jag får ihop vardagen då.

Och sedan bara hem och hämta Mary för att köra till barnmottagningen i ett huj. Där gjorde hon ett pricktest (allergitest) för att se om hon är allergisk mot några av de vanligaste astma – allergiburna generna. Och hon visade lite på just hund. Och deras farmor har ju en hund hon är hundvakt åt i några månader till. (Så där får jag ytterligare lite huvudbry inför ev barnvakt av farmor kring förlossningen och sådant.)

Idag har det varit minusgrader och soligt, vilket har gjort att jag älskat vädret utomhus. Det ger mig sådan livslust på ett sätt. Solen är verkligen underbar. Bländande men skön.