Gifta, skilda och sambos

”Du har berättat att ni varit gifta men tagit ut skillsmässa och nu lever som sambos. Vill du berätta mer om det, gjorde ni slut och gick isär och sedan hittade tillbaka till varandra? Planer på att gifta er igen? Det är ju egentligen ingen större skillnad rent praktiskt om ni bara fortsätter leva som sambos.”

Jag kan förstå att detta väcker en viss nyfikenhet och en del intressen i just hur vi har gjort och hur vi tänker oss vårt förhållande. Vi var gifta, men är inte det längre… Sambos? Hur tänker vi egentligen? Kan dra några korta tankar jag har kring detta. Men det är också det jag kommer att säga om detta, och det är detta inlägget jag kommer att hänvisa till i framtiden vid liknande frågor.

  • Jag och Micke träffades som sagt 2008, då jag var 17 år och han 37. Då gick jag i första året på gymnasiet i Örebro. Under andra året (läsår 2008/2009) tillbringade jag typ varannan helg i Huskvarna, hos honom. Mina föräldrar och syskon såg knappt röken av mig.
  • Kring tiden för min student – juni 2010 blev allting snett tror jag. Mycket tankar jag hade inför framtiden. Mycket stress och mycket press gjorde att jag bröt upp med Micke och flyttade hem till mina föräldrar den sommaren (följde med dem hem efter studenten). Jag hann bo i 2-3 veckor i en egen lägenhet i Lycksele innan Micke kom upp, vi var tillsammans i staden i 2 dagar och sedan åkte jag tillsammans med honom ner till Huskvarna. Och här har jag bott sedan dess, tillsammans med honom. Flytten ner hit skedde i augusti, precis innan jag fyllde 20 år.
  • I augusti 2011 gifte vi oss. Borgligt och enbart två vänner som vittnen deltog. Varken mina eller Mickes anhöriga visste om detta innan utan vi berättade det i telefonsamtal direkt efteråt. Vigseln skedde två dagar innan jag fyllde 21 år.
  • 4 april 2013 föddes Samantha, sedan kom ju Mary den 22 april 2014. Ebba föddes den 5 januari 2016. Så vi fick tre barn under tre års tid. 2 år och 9 månader för att vara exakt.

    Jag tror det var här det började knaka ordentligt mellan mig och Micke på ett sätt. Absolut, det var fortfarande bra och mycket skratt och sådant. Men det fanns en annan känsla med. Jag blev mer eller mindre fast med alla hushållssysslor, med barnen, med alla deras läkarbesök, BVC-tider, akuta resor till akuten/barnavdelningar pga astma och sådant. Jag blev den som skötte markservicen hemma. Höll kontakt med både hans och min sida av släkten. Städ, handlingen, tvätten och sådant. Han hade ju sina resor inom arbetet.. Och jobbade han inte borta så jobbade han hemma. Och vår kommunikation? Där fallerade allting. Vi kommunicerade inte. Men samtidigt visste jag ju. Det var detta som kom med honom. Hans resande. Jag visste ju det. Och han visste det. Han visste att familjelivet var det jag ville ha.

    Vi blev mer eller mindre som vänner som bodde ihop kanske man kan säga. Och så ville jag inte ha det. Det var på mitt intiativ som skilsmässan skedde. Jag sökte dock aldrig seriöst något annat boende eller liknande. Detta med skilsmässan var nog ett litet wake up call tror jag. För oss båda. Skilsmässan gick igenom helt i januari 2019, så nu har vi varit skilda i lite över ett års tid. Men fortfarande bott tillsammans under hela tiden och planerar att så göra med.

Idag då?

Idag lever vi fullt ut som sambos. Vi har ett sexliv (okej, något mindre aktivt nu då jag är gravid). Vi väntar vårt fjärde barn tillsammans. Han reser fortfarande lika mycket, om inte ännu mer. Men jag har ändrat synen på detta med alla resor. För det är på något sätt att vara tillbaka i det vi hade i början på förhållandet. Distansen. Alla telefonsamtal vi har mellan varandra numer. Alla sms. Alla små lappar med några meddelanden mellan varandra. Alla avsked men också alla.. gånger då vi ses igen. Det är så vi hittat tillbaka till varandra, konstigt nog. Att återgå till det vi hade i början, han och jag.

Japp, jag sköter fortfarande det mesta hemmavid. All markservice och sådant – då han är borta. Men nu? Han har tex varit pappaledig i nästan två veckor med de två yngsta. Mycket tid tillsammans när han väl är hemma. Och jobbar jag då – ja då sköter ju han markservicen, är båda hemma hjälps vi åt. Vi pratar mycket mer om vem som ska göra vad, med vilka barn och sådant. Och ja.. Jag märker att just kommunikationen är någonting som är otroligt viktigt för oss. Glömmer vi nämna någonting märker jag att irritationen dyker upp igen. Och då är det viktigt att ventilera och att prata om det direkt. Innan det blir ett problem. Och nu sköter vi själva kontakten med respektive sida av släkten.

Vi har dock inga planer på att gifta oss igen, som det ser ut i dagsläget. Men för nu är detta någonting jag är helt nöjd med. Att vara sambos. Jag lever ju ändå med honom, som jag vill göra. Däremot känns det nu lite knasigt att behöva gå till familjerätten och skriva på papper om faderskapet – när vi redan har tre barn tillsammans och väntar vårt fjärde.. Ja, ni fattar.. Känns så förlegat, den biten!

Något jag alltid älskat att göra – är att följa med honom på hans resor, hans arbeten och se på då han arbetar. Att kunna smygtitta på honom. På en av bilderna var han i Oskarshamn och byggde en scen vid hamnen för kanske… 10 år sedan? Men just såhär älskar jag att se honom. I action. Och det är någonting jag på ett sätt saknar sedan vi fått barnen, jag kan inte längre göra det på samma sätt längre. Men… det näst bästa? Att kunna ta med barnen till olika städer, att överaska dem med att besöka pappa på jobbet. Att se deras lycka och deras kärlek till honom – ja det överväger nog en hel del det också. Då inser jag att det är inte bara jag som älskar honom, det gör även barnen och att vi har sådan tur i våra liv att han älskar oss allihopa tillbaka.

Och en bra sak också med allt detta? Det är att jag – i och med min ”nya syn” på hans arbetsresor också insett en annan sak. Jag KAN ju faktiskt resa jag med. Med barnen. Han är ju inget direkt fan av semestrar eller att åka längre sträckor och sova på hotell, etc. Det förstår jag – det är ju sådant som ingår i hans jobb! Men då åker jag med tjejerna – så vi också har den känslan av att sova på hotell, få hotellfrukost och ja hela den biten. Jag har tagit tåget med de tre upp till min mamma, varit där veckovis under somrarna. Och det är ju någonting jag kommer att fortsätta med, även nu då bebisen fötts. Så, det blir lite win-win. Då han är hemma umgås vi allihopa. När han är på sina arbetsresor så är jag och tjejerna dels hemma (pga Samanthas skolgång och allting kring det) men vi reser även lite mer än tidigare. Och ja, alla blir nöjda på det här sättet.

Lära känna lista

1. Vad är ditt fullständiga namn? Siri Annica Maria Magnusson (innan jag gifte mig hette jag Hellström).

2. Hur gammal är du? 29 år, jag blir 30 i år.

3. Bor du ensam eller med någon/några andra? Jag bor ju med Micke – min sambo och våra tre barn. Ett barn till på väg med BF i maj.

4. Hårfärg? Brun.

5. Ögonfärg? Blå.

6. Hur lång är du? 152 cm (ibland syns det som om det blir 153 men officiellt är jag 152 cm).

7. Singel eller i förhållande? I förhållande. Sambo med Micke, som blir 50 år i juni. Tillsammans sedan 12 år tillbaka.

8. Vad spenderar du mest pengar på? Hm, kläder tror jag svaret måste bli. Kläder till barnen och till mig.

9. Hur många syskon har du? Jag har fem syskon. En äldre syster, två yngre bröder och två yngre systrar. Vi alla är födda inom 10 års tid.

10. Favoritfärg? Svart och röd.

11. Vart handlar du ditt smink? Köper inte smink alls.

12. Bor du i hus/radhus/lägenhet? Lägenhet.

13. Vad gör du varje dag? Haha.. En hel del. Men ger mediciner är det viktigaste (förutom att laga mat, osv).

14. Favoritmat? Tacos. Alla dagar i veckan!

15. Vad ser du fram emot till hösten? Att mysa med bebis här hemma.

16. Vem litar du på? Några få men viktiga personer.

17. Favorit på Youtube? Hm, vet inte riktigt… Kollar som aldrig på youtube.

18. Vad har du alltid i kylen? Mjölk.

19. Är du en morgon- eller kvällsmänniska? Hm..Det är blandat.. Beroende på humör och vad jag gjort på dagen innan /den dagen.

20. Varför bloggar just du? För att det ger mig ett lugn och en tillfredsställelse.

Gammal bild på mig.

Veckans händelser (vecka 7)

Den här veckan har Samantha sportlov från skolan och de andra två blir också lediga från förskolan denna veckan. Vilket gör att vi kommer kunna hitta på saker tillsammans – hela familjen. Micke kanske jobbar några dagar här i närheten (dagtid). Det jag vet vi har inplanerat som ska hända är ett utvecklingssamtal med Samanthas klasslärare idag.

Någonting jag kommer att få kommentarer om i veckan är ju min nya frisyr. Eller ja, bristen på frisyr snarare. Haha… Jag fick ett ryck i fredags och eftersom Micke ändå höll på med trimmern på sig själv och rakade bort sitt hår – så fick jag också feeling och gjorde samma sak.

Kortet taget i fredags.

Men hörni! Det kommer även bli lite tillbakablickar på år 2008. Varför så långt bakåt? Jo, det var då jag och Micke träffades för första gången – och faktiskt blev tillsammans. Vår helg var 8-10 februari 2008. Och därför kommer det att komma lite throw backs senare idag. Så vi firade ju som 12 år i helgen. Riktigt härligt!

Svar på frågestund – Turners syndrom

Madeleine undrar: Vet du om bebisen har ärvt detta? Eller märks det först när bebis är född? Finns det någon förening för er som har TS?

Jag vet inte ännu om bebisen har detta, nej. Men allting hittills indikerar på att hon(?) inte har TS. Detta då man på ultraljud kan se bred nackspalt bland annat som ett symtom, vilket vår tjej inte hade på de ultraljud vi gjort. En del hjärtfel som man ser i ultraljud kan också indikera på TS eller andra avvikelser/sjukdomar, vilket inte har synts här heller.

Så, man kan absolut få syn på TS redan under graviditeten, dels via ultraljud men också via kromosomanalyser såsom blodprov (NIPT) eller tex moderkaksprov, fostervattenprov, etc. Jag har dock tackat nej till de två senare och NIPT kunde jag inte göra då jag själv har kromosomavvikelse. Men andra tillfällen man får syn på TS är bland annat då bebisen är nyfödd, med matsvårigheter (svårt att behålla mat, svårt att ”suga”.. Svullna händer och fötter, hög nacklinje och lite andra saker kan indikera på TS. Annars är det typ under tiden barnen växer upp och blir kortare än andra i klassen, eller under tonåren då menstruationen och puberteten uteblir som man faktiskt får upp ögonen och gör en utredning. En annan grupp får reda på att de har TS först då de har svårt att få barn på egen hand.

Eftersom vi fick reda på att Samantha har TS då hon var omkring 6 månader gammal (då BVC ansåg att hon inte ökade i vikt som hon skulle och skickade oss vidare) så har vi då de andra två fötts gjort ett kromosomanalystest för att utesluta TS för dem. Detta kommer vi även att göra på bebisen, bara för att ”vara på den säkra sidan” så att säga.

Det finns en förening för oss med TS – den heter Svenska Turnerföreningen och dit hittar du HÄRIFRÅN.

Hanna undrar: Det första jag kommer att tänka på är hur det upptäcktes att du har syndromet? Kommer inte ihåg om du skrivit om det tidigare. Visst räknas din graviditet som en riskgraviditet på grund av syndromet?

När jag var nyfödd, dvs den absolut första kontrollen som görs på BB, så upptäcktes det att jag inte ville öppna mitt högra öga alls. Detta föranledde en remiss till Umeå sjukhus (jag föddes i Lycksele). Så dit åkte jag, min mamma och pappa samt min storasyster Catarina då jag var bara några dagar gammal. När jag var fem dagar gammal undersökte fem ögonläkare mina ögon i fem timmar. I samband med detta gjordes det också en hel del blodprover, kromosomtester, osv. Och vid nästa besök kring 1-2 månaders ålder så fick mina föräldrar reda på svaret. Jag hade Turners syndrom, med det gav dem inte direkt svar angående mitt öga.

Ja, graviditeten räknas som högrisk – mycket på grund av Turners syndromet. I och med att mitt hjärta belastas mer då jag är gravid så finns det ju också högre risk för mig att drabbas av aortadissektion, vilket du kan läsa mer om HÄR.

Vad är dina tre största begränsningar iom din diagnos? Vad hade du aldrig fått med dig eller lärt dig om du inte haft diagnosen?

Oj! Spännande frågor! Men mina tre begränsningar skulle nog vara..

  1. Att nå överallt med tanke på min längd.
  2. Att ha en risk för aortadissektion (2% risk under en graviditet till exempel).
  3. Att känna sig annorlunda och utanför.

Det jag inte hade lärt mig utan diagnosen är nog känslan av hopplöshet, känslan av hur det är att vara en av dem som tidigt i livet får höra att de är ofrivilligt med i gruppen som inte kan få egna, biologiska barn.

Arbetsintervju och barnmottagningen

Idag blev det fullt upp, minst sagt. Jag började morgonen som vanligt med att köra Samantha till skolan. Därifrån skulle jag till andra sidan Jönköping kändes det som. Och kom cirka 10-15 minuter sent till en arbetsintervju på grund av halkan som gör att folk inte riktigt vågar köra överhuvudtaget, de snigelkör hela tiden. Nåja, fram kom jag och intervjuven gick riktigt bra tyckte jag själv. Det är inom vård och omsorg det jobbet är, hoppas på att få det samtidigt som jag funderar rent praktiskt hur jag får ihop vardagen då.

Och sedan bara hem och hämta Mary för att köra till barnmottagningen i ett huj. Där gjorde hon ett pricktest (allergitest) för att se om hon är allergisk mot några av de vanligaste astma – allergiburna generna. Och hon visade lite på just hund. Och deras farmor har ju en hund hon är hundvakt åt i några månader till. (Så där får jag ytterligare lite huvudbry inför ev barnvakt av farmor kring förlossningen och sådant.)

Idag har det varit minusgrader och soligt, vilket har gjort att jag älskat vädret utomhus. Det ger mig sådan livslust på ett sätt. Solen är verkligen underbar. Bländande men skön.

Turners syndrom och graviditet

Jag fick en fråga från Madeleine där hon undrade ifall Turners syndrom kan vara en bidragande faktor till att risken för prematur-bebis ökar eller om det finns andra risker i att jag nu är gravid och själv har Turners syndrom.

Det finns en relativt ny avhandling som Anna Hagman (läkare och doktorand i Göteborg) gjort, eller ny och ny – den är från 2013. Avhandlingen ger en annan bild av graviditet för kvinnor med Turners syndrom än tidigare forskning, som rapporterat om problem med för tidig födsel, låg födelsevikt och allvarliga avvikelser. Men även om barnen är friska innebär graviditeten större risker för en kvinna med Turners syndrom, framförallt havandeskapsförgiftning. Dock finns det en gynekolog i Göteborg, Inger Bryman (välkänd inom Turners syndrom – världen) som menar på att det finns underlag för att bebisar till TS-kvinnor föds något tidigare, men inte så att de är prematur-bebisar. Dock med rätt längd och vikt för bebis i den åldern/veckan.

Det som också påvisats – även om man visste om det sedan tidigare, var risken att utsättas för aortadissektion, vilket innebär att stora kroppspulsådern brister och det i sig kan vara livshotande. För oss med Turners syndrom är den risken två procent under en graviditet.

Det man har hittat som riskfaktorer för den gravida TS-kvinnan är att det är högre risk att drabbas av havandeskapsförgiftning, vita i urinen samt för tidig födsel*..

Foto taget 22 nov 2019.

*För tidig födsel verkar de dock inte riktigt vara överens om i studierna som gjorts.

Vecka 6

Den här veckan blir nog ganska lugn tror jag – så som den ser ut för tillfället.

Idag är jag på jobbet. Börjar 9.30 med arbetsplatsträff fram till och med 11.30. Sedan blir det att skynda hem, äta lunch och sedan iväg till MVC för min ”vecka 25-kontroll”. Efter att jag är klar där så hämtar jag Ebba på förskolan och Samantha på skolan, lämnar av dem hemma där Mary och Micke är och väntar på dem. Fortsätter sedan att jobba till 16, innan jag kommer hem till familjen för kvällen.

Imorgon är det en vanlig arbetsdag för mig.

Onsdag jobbar jag inte men Mary ska till barnmottagningen för att ta ett allergitest.

På torsdag är det kort dag för tjejerna på förskola och skola. Jag är ledig. Fredag ser likadan ut.

På lördag ser det ut som vi bjuder hem Mickes mamma på middag – tjejerna ska få göra pannbiffar.

Söndag är helt oplanerad! Vilket är rätt skönt inför en ny vecka.