Säga upp förskoleplatsen?

I helgen började jag och Micke diskutera en helt ny ”idé” vad gäller Ebbas kommande läsår. Det vill säga hösten 2020 och våren 2021. Ska hon verkligen gå på förskolan eller ska hon vara hemma med mig och bebisen? Det som är helt klart är ju att alla tre tjejerna ska vara hemma med mig och bebisen under hela sommarlovet.

Det jag kommit fram till är att det nog vore bra att ha kvar hennes plats på förskolan. Att helt enkelt låta henne ha allmän förskoleplats på 15 timmar och att då låta henne gå tisdagar, onsdagar och torsdagar 08.30-13.30. Men att hon under dessa dagar får styra rätt mycket själv om hon vill gå eller vara hemma just den dagen. Vissa dagar känner jag att hon ändå kommer att få gå, tex när jag har BVC tid för bebisen eller liknande. Just för att lättare kunna koncentrera mig på BVC-besöket istället för att vara splittrad och ha koll på inte bara bebisen utan även på Ebba.

Tidigare, med de andra barnen, blev det egentligen liknande upplägg..

När Mary föddes i april 2014 var ju Samantha 1 år och 18 dagar gammal. Henne hade vi inte inskolat på förskolan ännu så jag hade Samantha hemma med mig och Mary tills Mary var 4 månader gammal.

När Samantha började förskolan (augusti 2014) var hon 1 år och 4,5 månad gammal. Fungerade riktigt bra. Hade med mig Mary på inskolningen också och på så sätt kunde Samantha ”leka fritt” utan att egentligen sitta fastklistrad vid mig. Samantha fick alltså börja med att gå 15 timmar i veckan, fram tills att Mary började.

När Mary började i förskolan (april 2015) gick hon också 15 timmar i veckan. Då gick dessa två på avdelningar som låg precis vägg i vägg med varandra men delade utegård så de lekte tillsammans utomhus varje dag. De gick alltså 15 timmar i veckan fram till juli 2015, då fick de börja gå på heltid för att jag fick ett jobb på sjukhuset. Detta jobb hade jag fram till september 2015, så inte så lång tid. Sedan gick jag återigen arbetslös och tjejerna fick gå ner till 15 timmar igen.

När Ebba föddes i januari 2016 fick de två fortsätta på förskolan. De gick sina 15 timmar fram tills att Ebba fyllde ett år. Då började även hon i förskolan då jag hade fått ett jobb. Jag jobbade mindre än halvtid så de gick ju efter mina tider fram till sommaren 2017. Den sommaren fick jag jobba heltid igen.

Ifrågasättande och tvivel på ens förhållande

Jag läste häromdagen ett inlägg av Paula Rosas där hon hade fått en kommentar från en läsare som ifrågasatte hennes egna förhållande på grund av att partnern sportade på elitnivå och satsade mycket på detta så pass mycket att partiden inte riktigt fanns där. Kommunikation var Paulas föreslag på hur detta skulle kunna bli bättre – för båda parter.

TILLÄGG: Det vill säga att HON SJÄLV (läsaren) tvivlar på hennes och partnerns förhållande då det knappt finns tid för de två.. Inte att andra tvivlar på deras förhållande.. Och absolut inte att läsaren tvivlar på Paula och hennes make Hugos förhållande. Utan läsaren själv undrar om hon orkar och om hon ”kan” vänta ut hans intresse för idrottandet, att det kanske svalnar. (Läs inlägget hos Paula -så hänger ni mer lite mer i resonemanget!).

Och på den punkten måste jag verkligen hålla med Paula 100%. Just att ha en öppen, rak och ärlig kommunikation är det som gör ens förhållande stabilt (det och bland annat tillit men ja, ni förstår). Jag och Micke diskuterade den här frågan / det här ämnet häromdagen, efter att jag läst det. Och vi insåg båda att om jag inte hade accepterat att Micke faktiskt arbetar så som han gör, med alla resor, med alla perioder av frånvaro hemifrån och liknande – så hade vårt förhållande inte ens klarat ett år, än mindre dessa 12 år vi är uppe i nu. Hade jag försökt att få honom att sluta jobba hemifrån och istället enbart vara på hemmaplan med dagsjobb häromkring – då hade vårt förhållande tagit slut direkt.

Vi är olika på flera olika sätt, jag och Micke.

  • Vi har olika syn på uppfostran, han är mer auktoritär och jag förordar nära föräldraskap och tror på anknytningsteorin.
  • Vi har olika syn på religion (han satanist, jag kristen pingstvän).
  • Vi är i olika åldrar och livsskeden (han blir 50 och jag blir 30 i år).
  • Jag gillar att resa – vill resa utomlands och till min familj 110 mil norrut, etc. Han vill ta det lugnt och är en ”hemmagubbe” när det inte är en arbetsperiod – vilket ju är förståeligt.
  • Jag älskar att läsa böcker och att släktforska – det är typ det värsta han vet.
  • Han älskar air soft, ”leka” krig och springa omkring med allt det där – det är det värsta jag vet.
  • Jag har hundra koll vad gäller barnen, deras läkartider, osv. Micke? Han har fullt sjå med att ha koll på sig själv, sina arbeten, osv.. *skratt*

Men trots våra olikheter och skillnader. Trots våra olika tankesätt och våra personligheter… Så får vi det att fungera då vi kommunicerar med varandra, vi kompromissar en del. Vi diskuterar och får det mesta att fungera i alla fall. Så, ja absolut att jag tvivlat på vårt förhållande en del gånger. Speciellt när barnen var mindre och han reste iväg för jobb. Då kändes det ibland som om han ”stack iväg” och lämnade allt till mig. Han fick sova på hotell, med hotellfrukost.. Jag fick rodda allt med en liten ettåring som inte kunde gå knappt för egen maskin + en nyfödd här hemma + alla vardagssysslor. Var jag glad just då? Nej… Var jag sur på honom? Ja.. Men att tvinga honom att stanna hemma och inte ta de där arbeten som är enbart dagtid, vardagar här hemma… Det hade inte varit rättvist och absolut inte rätt mot honom, det hade varit att försöka ändra hela hans personlighet.

Jag har insett något under dessa år – framförallt de senare åren. Att när vi lever vårt liv som om vi har ett distansförhållande, det är då vi fungerar bäst. Det är då vi har den bästa kommunikationen och den absolut rakaste kommunikationen. Det är då vi delar med oss av det mesta. Istället för den där vardagliga slentrianen som uppstår då han är på hemmaplan och arbetar. För de första 2,5 åren som ett par var vi ju faktiskt boendes i två olika städer – 20 mil ifrån varandra. Och det är ungefär som om vi är tillbaka lite i den känslan, att ha det på distans. Och för oss fungerar det riktigt bra. Det är tack vare kommunikation, tillit och ärlighet som vi kommit fram till detta.

Vad tror ni? Läs gärna Paulas inlägg också, som jag länkat till i början på detta inlägget och kommentera gärna vad ni tycker/tänker..!

Ätstörning UNS

Jag har så länge jag kan minnas egentligen haft tankar om mitt utseende, min vikt och vad jag äter. Jag har haft många stunder där jag faktiskt haft ångest över vad jag äter, hur mycket jag ätit och sådant. Jag har fått panik över hur mycket jag vägt och liknande. Det har varit jobbigt att inse att jag gått upp mycket i vikt under olika perioder i mitt liv. Under tiden jag bodde i Örebro och gick på gymnasiet så gick jag en gång till en ätstörningsklinik och där förklarade jag mina tankegångar för psykologen på plats. Det jag fick höra? Att jag var dum som hade såna tankar i princip. Att jag måste sluta tänka så och att det bara var att lägga ner de tankarna direkt. Inga tips, inga knep eller råd om HUR jag skulle tänka istället. Bara att jag skulle sluta tänka så dumt. Behöver jag säga att jag inte gick dit igen? Men innan dessa saker sades, så kom hon fram till att jag hade/har ätstörning UNS. Ofta är det så allting börjar, att det blir som en ”ingångsport till de andra ätstörningarna såsom bulimi och anorexia”.

Det jag har problem med är att jag typ växlar mellan att ”svälta mig” och att hetsäta. Vissa dagar äter jag egentligen nonstop känns det som. Äter två hela bröd på subway, kommer hem och äter middag med barnen, nattar dem och sedan fortsätter det med chips och cola.. Men andra dagar? Då är det ingen frukost, ingen lunch.. Äter med tjejerna för att de inte ska få mitt beteende till mat. Lägger mig för att slippa få suget efter cola och annat gott. Ibland händer det att jag sitter med otroligt illamående vid matbordet så pass att jag gråter – inför hela familjen. Ibland petar jag i maten, ibland äter jag 2-3 stora portioner. Jag har haft mycket tankar kring hur mycket jag gått upp och ner. Väger mig för ofta.. Har bylsiga kläder för att undvika visa saker och ting. Skäms.

Alltså.. Jag och mitt förhållande till mat är inte bra. Jag vet det. Men nu, framförallt under denna graviditeten nu då jag har graviditetsdiabetes så har jag fått tvinga mig till att äta trots att jag inte vill vissa dagar eller försöka ”hålla tillbaka” när det blir för mycket av någonting.

2008

Vad är Ätstörning UNS?

”UNS, ätstörningar Utan Närmare Specifikation, kan se ut på väldigt många olika sätt. Det finns nämligen många personer som har ett problematiskt förhållande till mat och till sin kropp men som är svåra att definiera och sätta diagnos på. Dessa personer får diagnosen UNS. Många som får diagnosen UNS lider av en hetsätningsstörning, ortorexi eller av en mildare variant av anorexi eller bulimi.” (Informationen hämtades från hemsidan ätstörningar.se).

”Ätstörning UNS står för ätstörning utan närmare specifikation och benämns ibland också ospecificerad ätstörning. Diagnosen beskriver en ätstörning där det förekommer symtom som vid anorexia nervosa eller bulimia nervosa, men inte i sådan omfattning att kriterierna för någon av dessa ätstörningar uppfylls. Ätstörning UNS uppfattas ibland som en mindre allvarlig ätstörning men tillståndet kan precis som anorexia nervosa och bulimia nervosa medföra allvarliga medicinska komplikationer och psykologiskt lidande. Vid ätstörning UNS är självkänslan starkt påverkad av vikt och kroppsform  och personen är upptagen av tankar om mat och ätande. Ätstörning UNS är den vanligaste formen av ätstörning. Förekomsten av ätstörning UNS är förmodligen minst lika vanlig som anorexia nervosa och bulimia nervosa tillsammans.” (Informationen hämtad från Sahlgrenska Universitetssjukhuset)

Reflekterar över era kommentarer

”Föda barn utan min partner hade varit helt uteslutet.”

”Gud jag hade inte velat att min sambo skulle va borta när vi ska få våran , han hade fått tagit ledigt.”

”Hade nog inte varit så lugn om min sambo hade varit borta så mycket och speciellt inte när bebis ska komma.”

”Vad tråkigt att han inte kan vara med då bebis kommer. Jag hade nog aldrig accepterat det. Sen kanske du behöver hjälp hemma då ni väl kommer hem.”

[POÄNGTERAR att jag inte är arg eller irriterad på er som kommenterat, bara reflekterande kring era kommentarer..!]

Väldigt många av er som kommenterat under inlägget ”Planera för närmaste halvåret” menade på att ni skulle bli sura för att er partner inte var delaktig vid förlossningen, eller hemmavid då det närmar sig förlossningsdatumet.. Att det på något sätt handlade om partners egna vilja och att den då bör gå före jobbet. Jag kan förstå er.

Men samtidigt, jag surar inte på Micke för detta. Jag är varken arg eller oförstående.

För.. Det är så vår vardag ser ut och har alltid gjort. Det är inte första gången han åker iväg och jobbar veckovis. När Mary var 4 veckor gammal åkte han iväg första gången i hennes liv – och var då borta i två veckor. När Samantha var kring samma ålder åkte han iväg för första gången i hennes liv och var borta i några veckor då med. Varje sommar har han alltid mer eller mindre varit borta veckovis / månadsvis. Jag är van vid det. Barnen är vana vid detta. Innan barnen föddes så var jag till och med med på hans arbeten och jobbade jag med. Jag vet vad hans jobb innebär. Det är ju ingen direkt ”soft” resa han gör, ingen nöjesresa. Utan det blir ibland arbete över ett helt dygn på grund av tidspress eller annat strul. Det blir ofta långa dagar, över 12 timmars pass är inget konstigt. För scenen måste ju bli klar till konserten, det är inget snack om saken.

Jag och Micke har även diskuterat detta i omgångar. Vi har inte råd att han ska ”gå hemma” i flera veckors tid, att han måste tacka nej till en turné eller några veckors jobb bara för att sitta hemma och ”rulla tummarna” och vänta på att bebisen ska komma, bara för att… Det tillåter inte vår ekonomi. Får han en turné som är i två månader kan han inte säga att han måste vara hemma 3 veckor mitt i den, då går turnén till någon annan chaufför som kan ta hela rutten. Så är den branschen.

Det är jag som ändå sköter den mesta markservicen här hemma då jag ju jobbar mindre än honom även då han är hemma. Får då jobbar han på hemmaorten, inhyrd på olika firmor där det ju blir vanliga arbetstider (07-16) Men det är inte lika mycket i inkomster vid de arbetena. Det är oftast jag som lämnar och hämtar barnen, då jag ju (av naturliga orsaker) dels har närmare till att hämta och lämna, men också för att mina arbetstider ligger bättre till (börjar senare, slutar tidigare oftast). Barnen är vana vid att det är jag som är hemma med dem så just den biten är inga konstigheter heller.

När Mary föddes var Micke hemma med Samantha. När Ebba föddes var Micke hos barnens farmor med de två stora och åt frukost. Vi tänker att barnens trygghet är en viktig del i det hela. Därför har vi också då valt att jag föder själv, utan Micke och han är med barnen. Så blir det ju även denna gången – om han är hemma.

”Du behöver hjälp hemmavid.”

Den här kommentaren såg jag att några skrev, just kring tiden direkt efter förlossningen – när jag i så fall kommer hem med fjärde barnet och blir själv då med fyra barn här hemma. Jag känner bara.. Varför? Varför behöver man automatiskt hjälp för att man är nyförlöst och kommer hem till sina barn? Ja, det blir ett pussel i att få allt att gå ihop. Att kunna lämna Samantha på morgonen till skolan och de andra två till förskolan för några timmar och sedan göra allt igen när jag hämtar dem. Men, jag har gjort det förut. Hämtat och lämnat med bebis. Som jag ser det finns det inget problem där. Lagar jag mat så kommer jag också göra större mängder mat så att det finns till matlådor, till dagen efter och liknande. När Micke är hemma så kommer han också att köra på det här racet. Vilket gör att vi kommer att ha mat färdigt i frysen att bara värma upp de dagar där det kanske krisar sig. Städningen gör vi ju tillsammans. Disken går ganska så lätt att få undan, om inte annat så får man ju passa på då barnen sover.. Handling kan man ju fixa så att man får den hemkörd. Tvätten hänger barnen gärna med på och hjälper till i tvättstugan.

Jag är emot att använda barnvakt för mitt egna nöjes skull. Jag och Micke har gått på bio EN gång tillsammans under hela vår tid tillsammans. Det var… för drygt 1,5 år sedan. Då var barnens farmor här den tiden. Men vi kom hem till läggningen och att vi ens gick ut var för att vi hade haft en tuff period han och jag och vi behövde den tiden för oss själva just då. De har inte sovit borta för nöjes skull, utan då har det varit att Micke varit iväg på arbete och jag var tvungen att jobba natt eller ex kväll/morgon som gjorde att de fått sova på natt-barnomsorgen som finns här i kommunen. Jag har inte varit ifrån barnen mer än de nätterna eller när jag varit iväg på pappas begravning i Norrland, exempelvis. Jag kan i alla fall räkna nätterna jag varit ifrån dem (då det inte handlat om jobb) på min ena hand. Jag vill inte ha någon vuxen boendes här i dagar/veckor om det inte är Micke. Det tär på mig och jag kommer må sämre av det. Någon timme med besök är helt okej, då kanske jag kan springa ner till tvättstugan på egen hand – eller med enbart bebis i bärsjalen samtidigt som de andra tre leker med gästen då..

Planera för närmaste halvåret

Den här våren och sommaren kommer jag (som jag har berättat tidigare) bli ganska mycket ensam med barnen hemmavid då Micke kommer åka iväg på olika arbetsresor. Han kör ju lastbil men bygger även scener inför konserter och liknande, vilket gör att han ibland är borta några dagar, ibland några veckor eller till och med månader. Jag trodde dock att vi skulle få januari och februari tillsammans innan allt det körde igång för honom – men som det ser ut nu så åker han redan i mitten på januari och blir borta i två veckor. När han kommit hem blir han hemma 2-2,5 vecka innan han blir borta i över sex veckor. Och då är vi redan inne i början på april. Och jag vet redan nu en period i sommar han kommer vara borta. Men mellan april och sommaren så är det minst en turné till som han ska köra på, vad jag förstått det som. Så, ja den här våren och sommaren kommer kännas som om jag är ensamstående här hemma. Så det är ju det jag kommer att få planera utefter.

Leos lekland – kalas

För att kunna ge tjejerna ett kalas som de verkligen vill ha och kommer att tycka om, samtidigt som jag (då höggravid) slipper rodda i så har vi bestämt oss för att ha deras kalas som ett gemensamt för alla tre – på Leos lekland. Där kommer mat och glass att bjudas på, en värd kommer att finnas med oss i kalasrummet, de får varsin present på plats.. Och sedan leka fritt i hela leklandet. Det tror jag kommer bli riktigt bra för oss i familjen det här året.

Bebisens ankomst

Som det ser ut nu är Micke inte hemma då det är dags för mig att föda vårt barn. Vilket i sig är en stress jag har. Vi har ju barnens farmor som kan vara barnvakt. Men jag vill ju väldigt gärna hem så fort som möjligt. Gärna direkt efter den första 6-timmars kontrollen. Just för att här hemma finns de andra barnen också. Men som det verkar har de som haft graviditetsdiabetes fått stanna minst 24-48 timmar på plats på BB just för att bebisens blodsocker (och mammans) ska kontrolleras regelbundet. Vilket återigen för mig till det jag skrev först – det stressar mig något så grymt mycket. Har frågat en vän till mig om hon kan tänka sig att komma något i alla fall, men jag får se hur det löser sig. Som det är nu blir ju barnens farmor ganska så trött efter bara några timmar med barnen…

Lapplandsveckan – aka Lappis

Även i år kommer vi att åka norrut under sommaren. 1-2 veckor kommer vi att stanna däruppe, för att dels vara på Lappis (den kristna konferensen) och dels umgås med vänner och familjen som bor där. Det kommer bli riktigt skönt! Så redan nu har jag börjat titta på kostnaderna kring det hela, hur vägrutterna ser ut och liknande. Helt enkelt planera för semestern redan nu så att man kan spara undan under våren, så att det blir så bra som möjligt – för alla. Jag kommer i så fall att bila upp (110 mil enkelväg) själv med fyra barn, varav en kommer vara två månader gammal drygt.

Milleniumskifte och decenniumskifte

Alltså.. Ni kommer nog få läsa det en hel del i den här bloggen, om hur jag inte riktigt kan fatta hur tiden bara rusar iväg. Men denna känslan har jag verkligen. Det känns fortfarande som om det var igår jag slutade grundskolan. Och då är det 13 år sedan i år. Jag kan inte riktigt förstå det. Men i år är det 10 år sedan jag slutade gymnasiet dessutom. Är jag verkligen så gammal?!

Jag har fått vara med om både milleniumskifte och efter det två decenniumskiften. Jag, som släktforskare, kan känna av historiens vingslag slå. Jag kan känna hur historien formar oss och hur det verkligen gett oss verktygen till att kunna leva som vi gör. Men vi måste också, känner jag, blicka tillbaka i historien för att kunna få verktygen till att kunna leva fortsättningsvis också. Att återgå till ett alltmer bondsamhälle – där vi mer och mer lever på våra egna grödor. Att vi tänker på miljön och att vi försöker minska på tekniken och allting som gör oss beroende av el, av andra länder och jordens resurser som ju sinar. Att återigen leva utan mobilberoende och att verkligen prioritera det som är viktigt i livet. Hälsa. Familjen. Vänner. Miljön. Det är hemskt att tänka på vilken miljö vi kommer att lämna över till våra barn. Hur vår generation har förstört den enda planet vi har att leva i. Hur kommer den att se ut för barnen och deras barn?

Hur känner du och hur tänker du kring detta? Bör vi ”återvända” till ett bondesamhälle? Där vi brukar mer och mer lokala råvaror och där vi faktiskt använder det jorden har att erbjuda, istället för att kemiskt framställa mat, osv, i fabriker? Att vi måste minska på fabriker, långa färdsätt för matvaror och allting?