Milleniumskifte och decenniumskifte

Alltså.. Ni kommer nog få läsa det en hel del i den här bloggen, om hur jag inte riktigt kan fatta hur tiden bara rusar iväg. Men denna känslan har jag verkligen. Det känns fortfarande som om det var igår jag slutade grundskolan. Och då är det 13 år sedan i år. Jag kan inte riktigt förstå det. Men i år är det 10 år sedan jag slutade gymnasiet dessutom. Är jag verkligen så gammal?!

Jag har fått vara med om både milleniumskifte och efter det två decenniumskiften. Jag, som släktforskare, kan känna av historiens vingslag slå. Jag kan känna hur historien formar oss och hur det verkligen gett oss verktygen till att kunna leva som vi gör. Men vi måste också, känner jag, blicka tillbaka i historien för att kunna få verktygen till att kunna leva fortsättningsvis också. Att återgå till ett alltmer bondsamhälle – där vi mer och mer lever på våra egna grödor. Att vi tänker på miljön och att vi försöker minska på tekniken och allting som gör oss beroende av el, av andra länder och jordens resurser som ju sinar. Att återigen leva utan mobilberoende och att verkligen prioritera det som är viktigt i livet. Hälsa. Familjen. Vänner. Miljön. Det är hemskt att tänka på vilken miljö vi kommer att lämna över till våra barn. Hur vår generation har förstört den enda planet vi har att leva i. Hur kommer den att se ut för barnen och deras barn?

Hur känner du och hur tänker du kring detta? Bör vi ”återvända” till ett bondesamhälle? Där vi brukar mer och mer lokala råvaror och där vi faktiskt använder det jorden har att erbjuda, istället för att kemiskt framställa mat, osv, i fabriker? Att vi måste minska på fabriker, långa färdsätt för matvaror och allting?