Förlossningsberättelse – Samantha

Det var måndagen den första april 2013 som jag åkte in till förlossningen i Jönköping. Detta efter en ”order” från barnmorskan som då sett att jag hade vita i urinen. Vid ytterligare kontroller på förlossningen fann de att jag hade en början på havandeskapsförgiftning och de beslöt att jag skulle få en igångsättning på grund av detta. Men… (som de själva sa) så var det fullt med igångsättningar på tisdagen (dagen efter denna kontroll) och även på onsdagen. Jag var välkommen på torsdag kl 07.00.

Vi åkte hem, packade (om) BB-väskan och tog det lugnt i några dagar med filmtittande och god mat, jag och Micke. Än så länge var vi ju inte föräldrar utan bara… ett helt vanligt, gift, par.

Ett CTG togs på måndagen.
Sista magbilden. Togs kvällen före Samantha föddes. Den 3 april.

På torsdagen, dagen med stort T, åkte vi till förlossningsavdelningen. Micke hade fått höra av alla hans kollegor och vänner att en förlossning, det kan minsann ta evigheter. Och speciellt med en igångsättning! Ingen fråga om det, lång tid skulle det minsann ta! Vi hade alltså ställt in oss på detta och Micke hade laddat ner några filmer till datorn just för att vi skulle ha någonting att titta på / göra under tiden, tänkte vi.

Vi blev insläppta till ett väntrum vid 07-tiden. Först vid 08.30 fick jag en första undersökning i ett undersökningsrum. Det visade sig att jag redan var öppen 3-4 cm – detta utan att jag känt någonting och ja. Vi blev milt sagt förvånade båda två. Vi fick dessutom höra att det var lite väl mycket folk inne på förlossningen just vid tillfället och fick en ”tidig lunch – break” därifrån. Vi gick alltså upp till sjukhusets restaurang (där Mickes ex’s mamma jobbade) och åt en extremt tidig lunch. Jag valde en bakad potatis med kycklingröra, kommer jag ihåg. Och den var riktigt god! Jag åt med god aptit och verkligen njöt av måltiden innan vi återigen befann oss på förlossningsavdelningen. Vid 12 var vi tillbaka på plats och blev visade till en sovsal på avdelningen.

Suddig bild tagen av Micke inne i sovsalen vi fick förfoga över i typ mindre än en timmes tid.

Vid 12.30 kom en barnmorska och gjorde en till kontroll. Det visades sig nu att jag var öppen 5-6 cm (utan att jag återigen känt någonting!?). Men hon tog, i samråd med en läkare, beslutet att jag ändå skulle får en gel för att utplåna sista biten på tappen. Bara en liten stund senare blev vi flyttade till en förlossningssal för att de skulle kunna ha kontroll över barnets vitala funktioner helt enkelt.

Därinne startade Micke en film – ”De fem legenderna” och vi började titta på den men bara efter några minuter började jag få några starka mensvärk-känslor. Jag ringde på larmet, fick en varmvattenflaska att testa. Den hjälpte ett litet tag. Sedan beslöt jag att testa på akupunktur, vilket vi började med kring 13.30 tiden. Det hjälpte inte, måste jag säga!

Micke var kaffesugen, så jag tog en promenad i korridoren med honom. Cirkulerade runt honom som en gam som fått syn på ett kadaver att käka upp. Det kändes verkligen så, för nu var det inte längre bara mensvärk. Det var ju verkligen värkar jag hade.

Jag med anteckningsblocket i högsta hugg för att skriva ner klockslag som saker skedde på.

Tillbaka in på rummet kände jag att ”Nää, nu räcker det!”. Bad om lustgas och detta fick jag. De visade mig hur den fungerade och när jag använt den några gånger tittade jag på min vänstra hand, där de hade satt en infart – bara för säkerhetsskull. Jag tittade på Micke och på barnmorskan och sedan tillbaka på handen. ”Det sticker i handen!” sa jag. Barnmorskan kontrollerade infarten men den satt som den skulle, vilket hon ju sa till mig. Jag såg på henne, såg på handen igen. ”Det sticker i handen. Det är som myror i hela handen.” Både Micke och barnmorskan började skratta lite smått.

14.30 skulle barnmorskan egentligen gå iväg och sluta sitt skift. Men hon kände på sig att det började vara nära för bebisen att födas så hon valde att stanna kvar hos mig ett tag till. Då hade jag dubbel bemanning i rummet med två barnmorskor och två barnskötare, samt Micke då givetvis. Vid 15.10 kunde inte den första barnmorskan vara kvar längre utan var tvungen att gå. Men, bara vid klockan 15.14 är hon född. Tre krystvärkar var allt jag behövde. Fem minuter tog det med krystvärkarna.

SAMANTHA Elsa Gerd Magnusson föddes klockan 15.14 den 4 april 2013.
Då vägde hon 2300 gram och var 44 cm lång.

Olika upplevelser

Ibland tänker jag på hur stora skillnader och upplevelser jag har haft under mina tre förlossningar. Är nog en naturlig del i att jag nu är gravid och ska återuppleva den delen igen också. Men främst tänker jag på hur olika alla tre har varit. Är så nyfiken på om denna förlossning blir likartad någon annan eller om det blir en fjärde som är helt annorlunda den också. Men vilka häftiga och underbara minnen jag har av alla förlossningar och alla är så otroligt positiva i mina minnen, det är verkligen ingenting som gått snett. Jag har inte spruckit något, inte behövt sy eller någonting. Utan allt har flutit på bra under alla tre gångerna. Känt mig pigg och uppe på benen direkt.

Samantha

Med Samantha blev det en ”planerad” igångsättning. Jag kom in för att jag hade början på havandeskapsförgiftning men den dagen var det fullt på förlossningen. Fick åka hem och komma tillbaka två dagar senare för en igångsättning. Kommer dit. Är öppen 3 cm redan, avvaktar några timmar. Öppen 5-6 cm utan att jag egentligen känt någonting av dessa centimetrar. Får en gel för att tappen ska utplånas och efter det är hon född 2 timmar och 45 minuter senare. Testade med akupunktur – ingenting som jag tyckte hjälpte så hade enbart lustgas. Kunde åka hem två dagar senare.

När Samantha föddes vägde hon 2300 gram och var 44 cm lång.

Mary

Med Mary så började jag känna av en slags mensvärk hemmavid. Väldigt svag sådan vid 20.30 tiden på kvällen. Försökte lägga mig samtidigt som Micke, men.. det gick inte. Han hade somnat men jag klev upp och försökte andas igenom värkarna som snabbt hade blivit starka. 21.15 ringde jag till förlossningen. ”Kom in, du är välkommen” var deras svar. Jag väckte Micke. Väckte Samantha. Han fick köra mig till förlossningen, vända hem igen med Samantha. Jag skrevs in 21.59 och Mary föddes 1 timme och 13 minuter senare och jag hade enbart haft lustgas. Micke och Samantha var på plats 20 minuter senare och vi sov alla fyra tillsammans i en sovsal på förlossningsavdelningen. Åkte hem på eftermiddagen innan Mary ens var ett dygn gammal.

När Mary föddes var hon 2950 gram ”tung” och 46 cm lång.

Ebba

Med Ebba var det totalt annorlunda, men även den på natten. Vattnet gick vid 3 tiden. Värkar startade direkt, men var oregelbundna. Ringde in till förlossningen vid 6 – tiden då de blivit mer regelbundna. ”Kom in när du känner för det” blev svaret. Vid 8-tiden kände jag mig helt färdig och ville / kunde inte vara hemma mer. Packade in oss alla i bilen. Micke körde mig till förlossningen, jag skrevs in 08.55 och Ebba föddes 09.05, hann knappt använda mig av lustgasen. De andra hann knappt hem till barnens farmor innan Micke fick ett sms med första bilden på Ebba.. Åkte hem samma eftermiddag.

När Ebba föddes var hon 3050 gram tung och 47 cm lång.

Förlossningsberättelse – Ebba

Det var natten mellan den fjärde och femte januari 2016. Jag låg och sov när jag väcktes av Marys skrik. Hon ville ha sin flaska. Då var Mary 1 år och 8,5 månad gammal och hade fortfarande en flaska välling på natten, vid behov. Det var inte alla nätter den behövdes men nu ville hon ha den. Jag klev upp, sömning som jag var. Jag var beräknad att föda den åttonde januari, vilket började kännas nu då jag behövde lyfta upp Mary från spjälsängens botten. Jag hade gjort i ordning flaskan innan jag gick in till henne men brukade sitta i soffan i vardagsrummet då hon drack flaskan, för att inte Samantha (som sov i samma rum) skulle väckas.

När jag lutade mig över kanten på spjälsängen kände jag hur det knäppte till i magen och hur jag blev blöt längs benen. Vattnet gick. Jag fick lyfta upp Mary till min famn, bära henne, hennes snuttefilt och nappflaskan in till vårt sovrum. Hämta två badlakan som jag sedan fick bära med mig in till vardagsrummet och satt på under tiden jag gav henne flaskan. Här tittade jag på klockan. Den var 03.05 på natten. Bar sedan försiktigt in henne igen då hon somnat och lade henne i sin säng igen. Men märkte att det fortfarande kom fostervatten. Och nu hade det börjat komma molande värk, den hade dykt upp under tiden då jag satt med Mary i vardagsrummet.

Jag lade mig i sängen, med några badlakan under mig. Tänkte att jag skulle få mig några timmar till med sömn, om det gick. Jag hade oregelbundna värkar fram till klockan 6 på morgonen. Då ringde jag in till förlossningen och rådfrågade hur jag skulle göra. Jag kunde komma in när jag kände att jag behövde, var svaret. Ungefär vid den tiden vaknade både Mary och Samantha, Micke fick gå och hämta in dem till oss och våran säng. De hoppade runt, busade och skrattade och jag försökte andas igenom mina värkar som nu blivit regelbundna efter klockan 6. De kom tätare och tätare. Först vid strax efter 8 tyckte jag att nu får det vara nog. Nu vill jag åka in. Sagt och gjort. Vi klädde på tjejerna och oss själva samt packade ner det sista såsom mobilladdare och plånbok. Vi satte oss i bilen och bara den 10 minuter långa färden in till sjukhuset var en pärs. Varje gupp, varje grop kändes som världens smärta hos mig.

Micke hjälpte mig ur bilen då vi kommit fram till förlossningens entré. Tjejerna satt kvar i bilen. Han följde mig fram till ytterdörren och där ringde han på dörren. En undersköterska kom och mötte oss, tog emot mig och ledde mig till ett undersökningsrum. Micke körde iväg till hans mamma tillsammans med tjejerna. De skulle äta frukost där.

Jag försökte nu att andas igenom värkarna som kom väldigt tätt inpå varandra. Hon pratade om att sätta ett CTG för att kolla upp värkarnas styrka och en vaginal undersökning för att se hur öppen jag var. Det enda jag kunde få ur mig var ”GE MIG LUSTGAS. NU!”. Hon tittade misstänksamt på mig och gick iväg. Eller ja, det var så jag kände. Hon… förstod inte hur ont jag hade det. Och jag blev frustrerad. Detta är ju tredje barnet för mig. Jag borde väl veta?! Jag tittade på klockan på väggen. 08.50.

Nu kom hon tillbaka, nu tillsammans med en barnmorska som verkligen SÅG hur jag fick andas igenom en värk. Ledde mig direkt till förlossningsrum. Det roliga är att det var samma förlossningsrum jag hade tidigare till både Samantha och Mary. Jag hann egentligen bara ta av mig byxorna nedtill och byta om till en sjukhusskjorta (under tiden som jag andades lustgasen, lutandes mot sängkanten) samt lägga mig på sängen innan krystvärkarna kom igång. Jag var helt öppen konstaterade dem och ja, vad kan man säga. Tre krystvärkar… Och EBBA Siri Märtha Magnusson föddes 09.05 den morgonen.

Hon vägde 3050 gram och var 49 cm lång.