Rätt att bestämma över sin egen kropp?

Jag är med i flertalet olika grupper på Facebook och i en av dem är ett hett ämne just nu huruvida man som kvinna faktiskt FÅR / SKA bestämma över sin egna kropp när det kommer till abort. Då detta är ett ämne som finns överallt och hur som helst – tänkte jag ge min syn på det hela.

Bakgrunden är: Kvinnan ville ha ett barn till. Mannen ville först inte. Men efter några år fick kvinnan vibbar om att mannen ”gett med sig” och tyckte att ett barn till vore okej. Hon tog ut sitt skydd. De hade oskyddat sex – som mannen ju visste om. Hon blev gravid. Han vill att hon ska göra abort. Hon ifrågasatte varför han då haft sex med henne då han ju visste att det var oskyddat, fick som svar: Varför vara utan sexet?

Det har varit två sidor i debatten.

Ena sidan anser att det ju vore riktigt egoistiskt av henne att behålla barnet, när han så tydligt visar att han inte vill ha fler barn. Att om hon behåller så är det hon som är boven i dramat och är den som är ansvarig ifall familjen splittras på grund av detta. Då drabbar det även de barn som redan finns i familjen.

Å andra sidan finns det de som tycker att mannen gjort fel. Han visste om det oskyddade sexet och borde ju då också vara fullt medveten om vad konsekvenserna kan bli och faktiskt ta ansvaret som då tillkommer. Att hon inte ska göra abort mot sin vilja då ångesten och tankarna på detta kommer att ändå sätta en kil mellan dem som tillslut förstör förhållandet.

Min fjärde knodd på KUB för några veckor sedan.

Min syn på det hela… Jag anser att hon ska behålla barnet, om det är vad hon vill. Att det är hennes kropp och hennes känslor i det hela. Det är hon som får genomgå en graviditet, alt. en abort. Det är hon som får lida i det tysta med ångest över valet. En abort ska inte göras om kvinnan själv är 100% säker på att det är vad hon absolut vill. En abort ska inte göras för att tillfredsställa någon annans önskan. Jag anser ju också att då han visste om konsekvenserna, han visste om situationen men valde att köra oskyddat för att han ville sexa och roa sig – han har i det läget INGET att säga till om. Hade han skyddat sig däremot… En annan femma i det läget skulle jag säga. En abort ska aldrig användas som ett slags preventivmedel (hörs ju redan på namnet – PRE-ventivmedel, dvs FÖREBYGGANDE). Jag anser också att om hon behåller, vilket ju blir mot hans vilja… Så är det hennes val att göra. Men han har också ett val att göra. Stanna? Och acceptera det kommande barnet fullt ut. ELLER lämna den befintliga familjen och därmed också vara den som splittrar alla. För det är inte hon som gör det valet, att splittra familjen. Det är hans val i så fall..

Hur tycker du, hur tänker du? Dela gärna med dig.

Jag vet att detta kan vara och är ofta en känslig fråga för många av oss. Därför vill jag be om god ton om du skriver i trådarna här. Respektera varandras åsikter och inga påhopp eller liknande! Kram!

En förälders mardröm

Det finns saker jag verkligen har mardrömmar om, som förälder. Att förlora mina barn är den största mardrömmen av dem alla. Någonting som har kunnat hänt två gånger allra redan. Jag bara måste dela med mig för att inte varna direkt men ändå pålysa hur snabbt det kan gå och hur farligt något så litet kan bli.

Tex: Hur en lunch på Junibacken (eller vilken restaurang, vilken måltid som helst) kan bli…

Se filmen och tänk… vad vissa allergier kan ställa till det.

Eller hur en vanlig sömnlur hemmavid kan sluta i fullständig panik… Ebba kunde sova såhär som på bilderna.. Jag la henne på rygg men hon rullade runt och sov gott på detta viset. Hon var då omkring 8 månader gammal.

En dag sov hon som vanligt sin lur mitt på dagen, de andra två tjejerna var också hemma och lekte i vardagsrummet där jag också befann mig (2 rum mellan oss och sovrummet där Ebba låg och sov). Helt plötsligt hör jag min pappas röst (som dött 3 månader tidigare ungefär) att jag skulle titta till Lillan. Lillan var hans smeknamn på mig när jag var liten. Jag springer in till sovrummet. Hon ligger som på bild nr 2.

Jag lyfter upp henne med varsin hand på varsin sida om hennes mage. Hon blir som ett upp-och-ned-vänt U.. Ingen respons på detta. Kritvit. Ingen andning. Kände inte heller hjärtat slå. Ringer 112 i panik. Fick order om att nypa så hårt jag kunde i hennes tår. Först flera minuter senare fick jag en liten, svag, reaktion från henne.. Ett litet jämmer bara. Ambulansen på väg. De/vi fick även vänta in Micke innan vi kunde åka – som jag kunde ringa till med 112 på hold.. Blev kvar på sjukhuset och konstaterades ”engångs krampanfall”. Men, hade inte jag hört pappas röst som sa åt mig att titta till henne… Fan, då hade det verkligen varit för sent.

Myskväll med barnen

Just nu sitter jag och barnen fastklistrade framför TV:n och tittar på en, för oss, ny film som heter ”Mary och häxans blomma”. Det är en rätt spännande film, för att vara en barnfilm. Jag hade velat se ”Bröderna Lejonhjärta” men… tjejerna fick välja ikväll. Med först tacos och sedan chips till filmen. Det är sådant här jag riktigt njuter av. Stillhet med familjen. Jag verkligen njuter av att få mysa och bara få vara nära barnen. Att få tillbringa tid med dem. Kvalité när det är som bäst.

Såhär njöt vi av förra helgen. Bakade kladdkakemuffins och till det hade vi lite grädde, strössel och lite annat gott på. Även då hade vi en film som vi tittade på samtidigt. Vi försöker göra något mysigt sådär på helgerna. När vi ändå kan så att säga. Jag älskar att tillbringa tid med dem. Jag älskar att jag just nu jobbar 40% som lärare – för att kunna vara mer med barnen. För barnen är verkligen mitt allt.

Total lycka!

Jag är totalt överlycklig..

När jag var liten fick jag alltid höra att jag inte skulle kunna få barn. I alla fall inte biologiska barn. Och det gnagde inte direkt i mig när jag var liten. Jag tänkte mest ”jaja..” När jag sedan träffade Micke, som jag blev tillsammans med 2008 började jag fundera på detta. Min läkare drog upp det i samband med mitt sista besök på barn- och ungdomsmottagningen i Umeås sjukhus. Att jag kunde få träffa en gynekolog för att tex frysa in ägg – om de var livsdugliga – för att senare kunna använda dem. Samma läkare hade två år tidigare sagt åt mig att nu var det dags att börja tänka på ifall jag ville ha barn eller inte – för att även om min pubertet hade startat av sig själv så kunde ju den avstanna när som helst och då skulle den biologiska chansen (som redan var minimal) bli helt utdöd. Jag och Micke diskuterade detta mycket. Vi beslöt oss för att inte frysa in ägg eller någonting sådant. Jättebra att den möjligheten finns, men vi kände inte att den möjligheten passade oss.

Åren gick.. Jag blev inte gravid trots att vi körde oskyddat hela tiden och trots att min mens kom någorlunda regelbundet. Det blev 2012. Pappa åkte in akut till sjukhuset under sommaren där han bland annat låg på intensiven i flera dagar på grund av hans akuta illavarslande tillstånd. Hade han inte kommit in då när han gjorde det hade det kunnat vara försent att rädda hans liv. Jag och Micke åkte upp. Vi stannade uppe några dagar och umgicks främst med pappa men åkte även en dag över till mamma och mina syskon. Vi åkte sedan hem och Micke skulle bygga en klättervägg på en plats utanför Jönköping. Där träffade vi ett par – några av Mickes vänner. Kvinnan frågade oss när vi skulle skaffa barn. Hon visste inte att vi faktiskt försökt i 4 år redan. Jag sa som det var. Att vi troligtvis inte kunde få barn och varför (på grund av Turners syndromet). Jag hade börjat känna frustration. Min storasyster hade samma år fått en dotter som vi träffat då vi var hos familjen den sommaren. Längtan efter ett eget, biologiskt, barn slog till med full kraft och jag… började känna mig rådvill.

Någon vecka senare så kände jag mig rätt konstig i kroppen. Brösten kändes konstiga och ömmade rätt mycket. Jag tog ett graviditetstest på BM (beräknad mens) men fick ingenting på den. Men mensen dök inte upp. På elfte dagen efter BM plussade jag dock. Och den första, förutom Micke, som fick veta om detta var pappa. Att kunna berätta för min pappa – som fortfarande låg på sjukhus, att han skulle bli morfar. Att hans dotter som man hela tiden sagt inte skulle kunna få barn – nu var gravid. Han började gråta i telefonen, så rörd blev han. Och jag var så otroligt lycklig och rörd jag med så vi satt där och grät i telefonen tillsammans.

Samantha i magen på Rutinultraljudet.

Efter detta har jag också haft den stora förmånen och lyckan att bli mamma ytterligare två gånger. Samantha föddes i april 2013 och är vårt första barn. Mary föddes i april 2014 och Ebba föddes i januari 2014.

Bilden togs i maj 2016.