Att våga misslyckas

I förrgår åt vi tacos här hemma. Urgott och en klassiker på fredagar.. Det blev dock mycket grönsaker och köttfärs över så jag tänkte ta tillvara på det också. Sagt och gjort, igår gjorde vi en hemmagjord lasagne. Men… Jag gjorde misstaget att ha en färdigköpt bechamelsås – vilket gjorde hela lasagnen oätbar. Så tyvärr fick jag slänga en stor omgång med det. Men, man måste våga testa. Och nästa gång – ska jag verkligen testa göra egen bechamelsås – vilket jag ju egentligen varit för osäker på för att våga testa mig på.

Så idag.. Bara för att det misslyckades igår med maten fick tjejerna välja helt fritt vad de ville ha att äta. Det blev dels kyckling och broccolipaj (sådan FELIX paj) och lasagne (Karins lasagne från familjen Dafgårds).. Lite revansch för lasagnen här hemma måste jag nog säga att det blev.

En av mina tacos såg ut såhär i fredags… Jag tog kort på hur ordningen på ingredienserna blev den här gången. Riktigt roligt!
1. Köttfärs 2. Mild tacosås 3. Gurka
4. Tomat 5. Gul lök 6. Ruccolablad
7. Mild tacosås 8. Creme frachie 9. Riven ost

Nu duschar tjejerna och jag hör deras fnitter, skratt och bus därinne så jag vet att de har alla tiders men snart är det dags för dem att göra sig klara för natten, ringa deras pappa och säga god natt innan det är dags för att sova. Vi har den rutinen att när Micke är iväg på arbetsresa ringer vi alltid på morgonen och säger god morgon, och alltid på kvällen för att säga god natt. Hinner vi så blir det något mer samtal under dagen med.

Orolig natt

God morgon på dig! Just den här natten har jag inte sovit så bra om jag ska vara ärlig. Det har varit många uppvak inatt och ja, mycket tankar och känslor kanske man kan beskriva det bäst. Ibland har jag även vaknat till av att bebis levt rövare i magen, men det är egentligen bara mysigt att vakna upp till. Då vet jag ju att allt är bra.

Inatt vaknade jag upp en gång, insåg att jag hade Marys huvud inkörd i mina revben. Tittade åt hennes håll och såg att hon dessutom hade sitt ena ben vid Samanthas ansikte. Haha, jag kunde inte låta bli att ta ett kort på detta innan jag vände på Mary igen. Och detta hände inte bara en gång utan TRE gånger som jag fick vända ”rätt” på Mary under den här natten. Och även Ebba hade lagt sig på tvären där hon låg i sängen. Ja, varje gång som Micke är borta sover alla tre hos mig i vår säng..

Vi tar en lugn dag hemma idag har jag tänkt mig. Kanske att vi fortsätter pysslandet som vi började på igår. Ska visa barnens konstverk sedan i ett eget inlägg hade jag tänkt.

Micke kom igår fram till Tyskland och Leipzig där Dreamhack ska börja monteras upp idag. Vi har skickat bilder och filmer fram och tillbaka då FaceTime inte riktigt fungerar nu för Micke. Pratat i telefon varje morgon och kväll gör vi ju redan. Igår diskuterade vi lite namn, jag och Micke – för bebisen.. Vi har, som det känns nu, kommit överens om tilltalsnamnet och så har vi ett andranamn som vi båda funderar på. Jag skulle gärna vilja ha ett till andranamn också men det får vi fortsätta klura på.

12 timmar med pappa

Igår överraskade Micke barnen genom att komma hem. Jag visste om det och höll därför tjejerna uppe lite längre på kvällen än vad de brukar vara egentligen. Att det ringde på dörren och jag frågade dem om det kunde vara grannen vilket de ju trodde att det kunde vara, men pappa tittar in istället för grannen- det var verkligen dagens höjdpunkt. Han var med vid nattningen och myste med dem. Och när Samantha inte riktigt kunde somna så var hon uppe med oss en stund extra. Imorse blev det också mysstund med honom innan skola och förskola kallade på dem. 12 timmar kunde han vara hemma innan han nu åkt igen. Nu är han på väg till Trelleborg (tror jag det var) för att sedan resa vidare mot Tyskland och Dreamhack.

Jag skulle precis ta ett kort på hur han hade ena armen om Samantha och hur Ebba låg på på honom, kramandes. Sprang iväg för att hämta kameran men hittade dem såhär när jag kom in i sovrummet igen. Haha, typiskt. Ibland önskar man att man hade ögonblickskamera i ögonen typ..

Att sakna någon så mycket att det gör ont

Det är jobbiga dagar för barnen nu. De saknar deras pappa så otroligt mycket. Igårkväll var det Samanthas tur att brista ut i gråt och verkligen hulka fram att hon ville krama om honom och att hon ville ha honom hos sig / oss. Jag vill trösta men hon vill ju inte ha just MIN tröst, hon vill ju ha honom här. Hon fick en av hans T-shirts att sova med (förutom hennes vanliga snuttefilt). Den kramade hon stenhårt och verkligen luktade på allt som var Mickes (täcket, kudden och tröjan). Hon frågade också om det fanns risk att han kunde skada sig eller dö på arbetet. Jag var tvungen att säga ”Det finns alltid en risk för det. Han kan ramla ner från ställningen, eller att något händer med lastbilen då de åker längs vägarna. MEN, pappa är duktig på att köra lastbil, han vet att han ska vara försiktig och ta det lugnt och det gör han. Han tänker mycket på säkerheten och att han ska jobba på rätt sätt för att det inte ska hända någonting. Han vill ju komma hem till oss precis lika mycket som vi vill att han ska komma hem.” Det lugnade henne.. Att veta att han gör allt han kan för att inget ska hända och att han ju kommer hem till oss.

På morgonen igår var det Mary som verkligen påpekade med gråt i halsen att hon ville att pappa skulle komma hem. Och i telefonen när vi pratade med Micke på kvällen hade Ebba sagt åt honom ”Kom hem nu och var inte en bajskorv.”

Och då är det ändå… 13 dagar kvar innan vi ska upp och hämta hem honom, efter hans första (för i år) arbetsresa. Vi räknar ner tillsammans, vi kryssar över dagarna som varit och vi ser att det blir närmare för varje dag. Vi får till ett ”god morgon” – samtal varje dag och vi ringer och säger ”god natt” varje dag också. Vi pratar om sådant som är roligt och kul att göra ihop med deras pappa, vi tittar på bilder och skrattar till dem. Idag ska vi också ha ett FaceTime – samtal med honom. Samantha fick det löftet igår.

Men jag tycker det är jobbigt att vara den som är här. Att få ta alla tårar, all ilska och all saknad. Att få vara den som försöker trösta (i ibland tröstlösa försök). Ibland duger det bara för barnet att få ringa och prata med honom en stund. För det är ju pappa som inte är här. Som är så långt bort och som inte kan komma hem direkt. Och jag tror det blev tydligare den här gången när vi faktiskt åkte ifrån honom och åkte tre timmar bort från honom. Det blev så tydligt att det blev ett avstånd emellan oss.