Samantha 7 år!

Stort grattis Samantha på din 7-års dag!

Jag fattar verkligen inte. Är det sju år sedan, idag, som jag blev mamma för första gången?! Som jag blev mamma till dig? Tiden rusar verkligen förbi. Men någonting jag aldrig kommer att glömma är min kärlek till dig. Vi älskar dig massor, allihopa i familjen. Jag önskar dig verkligen allt gott i världen. Du är och kommer alltid att vara en av mina solstrålar.

Samanthas tillväxthormonbehandling

Jag har ju tidigare förklarat lite hur det gått för Samantha med hennes sprutor som hon tagit varje kväll. (Det kan ni läsa mer om HÄR.) Nu var vi på en kontroll i torsdags där vi diskuterade med läkaren om hur vi skulle göra med dessa sprutor. Samantha själv vill inte fortsätta, vi föräldrar har inte sett en sådan stor skillnad på henne med eller utan sprutor.. Det vill säga, vi har inte sett den där tillväxtspurten som man eftersökt vid behandlingsstart. Och då har vi ändå gett det; 1 år, 3 veckor och 1 dag för att se någon påverkan så att säga. Får hon för hög dos protesterar kroppen och kan ta skada av det, får hon för låg dos hjälper det inte alls.. Det är en svår balansgång det där menade läkaren på och vi kom tillslut fram till att vi faktiskt avslutar behandlingen för Samanthas del.

Samantha till vänster på bilden med lillasyster Mary som är 1 år och 18 dagar yngre än henne. Båda födda i april men 2013, och 2014.

Jag själv tog ju den behandlingen i 13 års tid.. Jag hade en beräknad slutlängd på kring 130-135 cm om jag inte hade tagit alla sprutor.. Nu, för Samanthas del så kan den beräknade slutlängden bli något kortare i och med att hennes pappa är kortare än vad min pappa var…

Livet med tillväxthormon: ett år senare

Den fjärde februari var en stor dag för Samantha. Då var det hennes ettårsdag med sprutan hon tar varje kväll. Under ett helt års tid så har hon säkert missat maximalt 10 kvällar. Det har ofta varit mycket prat och tjat, mycket tankar och mycket ”vänta lite!” innan vi kunnat ta sprutan. Det har varit gråt och det har varit olika sitt- och liggställningar för att hitta den optimala ställningen som inte gör ont när man tar sprutan.

  • Den 29 januari 2019 var hon 102,5 cm lång och vägde 15,25 kg.
  • Den 28 februari 2019 var hon 103,2 cm lång och vägde 15,3 kg.
  • Den 27 maj 2019 var hon 104,8 cm lång och vägde 15,8 kg.
  • Den 2 oktober 2019 var hon 107,1 cm lång och vägde 16,6 kg.
  • Den 21 november 2019 var hon 108,5 cm och vägde 16,8 kg.
  • Den 15 januari 2020 var hon 109,3 cm lång och vägde 17,15 kg.

Vi har inte direkt sett en direkt ”positiv” respons från hennes kropp när vi gjort blodprov under årets gång. Vid fortsatt utebliven respons så kommer behandlingen att läggas ner nu vid nästa kontroll här i slutet på februari. Hon har ju vuxit, men i en långsam takt och inte tack vare sprutan så att säga.

Hon själv räknar ner dagarna till nästa kontroll med Turners-läkaren. Hon vill verkligen sluta med den. Har ibland frågat om varför hon inte får vara kort eller varför det inte är okej att hon är som hon är… Vilket ju är svårt. För hon är ju underbar precis som hon är, men i samhällets normer så blir det ju LÄTTARE för henne om hon inte är längre så sett.

Utvecklingssamtal för Samantha

Idag blev det en ”första gången” – upplevelse för Samantha. På förskolan har de ju haft utvecklingssamtal med enbart oss föräldrar, men nu i skolan är ju eleverna med i det samtalet. Och idag var det dags för Samanthas allra första deltagande i ett utvecklingssamtal. Hon satt på en stol bredvid mig och höll mig i handen i princip hela tiden.

På frågan om hon trivdes i skolan – fick pedagogen ett rungande ja till svar. Om hon trivdes på fritids var Samantha tvungen att fundera igenom innan hon återigen svarade ja. Men mycket av detta tvivel baserar hon ju på att hon tidigare kände sig… utsatt och retad av en annan elev. Detta har dock ordnat upp sig då jag tog tag i det direkt.

Absolut roligaste i skolan var lekstunderna tyckte hon. Men det var också roligt att lära sig bokstäverna, speciellt detta med bokstavsljud. Matte var roligt men rätt svårt ibland, tyckte hon själv. Och beträffande vilka hon leker med så var det en tjej i parallellklassen hon nämnde direkt. När frågan dök upp om vilka av klasskompisarna hon brukar leka med fick hon fundera, men valde en av dem tillslut som hon ju brukar leka med och prata om även här hemma.

Allt som allt. Hon utvecklas. Hon trivs och mår bra där. Det är huvudsaken. Dock, i och med att hon haft en rätt hög frånvaro (pga läkarbesök, sjukdom, osv) så har ju pedagogen märkt att hon inte riktigt hänger med alla gånger då de andra lärt sig någonting nytt. Men det kommer det med. Och en utmaning för Samantha under våren kommer att vara detta med snuttefilten. Som det är i dagens läge har hon den med sig in i klassrummet, i famnen. Har den under samlingen men när de ska starta med någon aktivitet läggs den undan i ryggsäcken. Utmaningen blir att redan vid ingång till klassrummet lägga undan den (efter att ha sagt god morgon till fröken). Men, det kommer vi mjukstarta med och ta det i omgångar. Är det en tuff morgon så får hon ändå fortsätta ha den hos sig vid samlingen.

Liten Samantha

En av mina vänner hittade en gammal bild på Samantha och jag häpnar än en gång. Har min äldsta dotter verkligen varit såhär liten?! Har hon verkligen vuxit upp och blivit så stor som hon är idag? Här tror jag att hon var kring 8-9 månader gammal. Däromkring är det i alla fall. Det ger mig nästan ångest över hur fort tiden går och hur lite tid jag nu kommer ha med henne. Inte kunna välja att ha alla tre hemma en dag extra efter helgen, eller ta en tidig helg och tillbringa fredagen på Leos till exempel. Nu är det skolplikt som gäller för hennes del. Och det känns…