Ifrågasättande och tvivel på ens förhållande

Jag läste häromdagen ett inlägg av Paula Rosas där hon hade fått en kommentar från en läsare som ifrågasatte hennes egna förhållande på grund av att partnern sportade på elitnivå och satsade mycket på detta så pass mycket att partiden inte riktigt fanns där. Kommunikation var Paulas föreslag på hur detta skulle kunna bli bättre – för båda parter.

TILLÄGG: Det vill säga att HON SJÄLV (läsaren) tvivlar på hennes och partnerns förhållande då det knappt finns tid för de två.. Inte att andra tvivlar på deras förhållande.. Och absolut inte att läsaren tvivlar på Paula och hennes make Hugos förhållande. Utan läsaren själv undrar om hon orkar och om hon ”kan” vänta ut hans intresse för idrottandet, att det kanske svalnar. (Läs inlägget hos Paula -så hänger ni mer lite mer i resonemanget!).

Och på den punkten måste jag verkligen hålla med Paula 100%. Just att ha en öppen, rak och ärlig kommunikation är det som gör ens förhållande stabilt (det och bland annat tillit men ja, ni förstår). Jag och Micke diskuterade den här frågan / det här ämnet häromdagen, efter att jag läst det. Och vi insåg båda att om jag inte hade accepterat att Micke faktiskt arbetar så som han gör, med alla resor, med alla perioder av frånvaro hemifrån och liknande – så hade vårt förhållande inte ens klarat ett år, än mindre dessa 12 år vi är uppe i nu. Hade jag försökt att få honom att sluta jobba hemifrån och istället enbart vara på hemmaplan med dagsjobb häromkring – då hade vårt förhållande tagit slut direkt.

Vi är olika på flera olika sätt, jag och Micke.

  • Vi har olika syn på uppfostran, han är mer auktoritär och jag förordar nära föräldraskap och tror på anknytningsteorin.
  • Vi har olika syn på religion (han satanist, jag kristen pingstvän).
  • Vi är i olika åldrar och livsskeden (han blir 50 och jag blir 30 i år).
  • Jag gillar att resa – vill resa utomlands och till min familj 110 mil norrut, etc. Han vill ta det lugnt och är en ”hemmagubbe” när det inte är en arbetsperiod – vilket ju är förståeligt.
  • Jag älskar att läsa böcker och att släktforska – det är typ det värsta han vet.
  • Han älskar air soft, ”leka” krig och springa omkring med allt det där – det är det värsta jag vet.
  • Jag har hundra koll vad gäller barnen, deras läkartider, osv. Micke? Han har fullt sjå med att ha koll på sig själv, sina arbeten, osv.. *skratt*

Men trots våra olikheter och skillnader. Trots våra olika tankesätt och våra personligheter… Så får vi det att fungera då vi kommunicerar med varandra, vi kompromissar en del. Vi diskuterar och får det mesta att fungera i alla fall. Så, ja absolut att jag tvivlat på vårt förhållande en del gånger. Speciellt när barnen var mindre och han reste iväg för jobb. Då kändes det ibland som om han ”stack iväg” och lämnade allt till mig. Han fick sova på hotell, med hotellfrukost.. Jag fick rodda allt med en liten ettåring som inte kunde gå knappt för egen maskin + en nyfödd här hemma + alla vardagssysslor. Var jag glad just då? Nej… Var jag sur på honom? Ja.. Men att tvinga honom att stanna hemma och inte ta de där arbeten som är enbart dagtid, vardagar här hemma… Det hade inte varit rättvist och absolut inte rätt mot honom, det hade varit att försöka ändra hela hans personlighet.

Jag har insett något under dessa år – framförallt de senare åren. Att när vi lever vårt liv som om vi har ett distansförhållande, det är då vi fungerar bäst. Det är då vi har den bästa kommunikationen och den absolut rakaste kommunikationen. Det är då vi delar med oss av det mesta. Istället för den där vardagliga slentrianen som uppstår då han är på hemmaplan och arbetar. För de första 2,5 åren som ett par var vi ju faktiskt boendes i två olika städer – 20 mil ifrån varandra. Och det är ungefär som om vi är tillbaka lite i den känslan, att ha det på distans. Och för oss fungerar det riktigt bra. Det är tack vare kommunikation, tillit och ärlighet som vi kommit fram till detta.

Vad tror ni? Läs gärna Paulas inlägg också, som jag länkat till i början på detta inlägget och kommentera gärna vad ni tycker/tänker..!

Utvecklingssamtal för Samantha

Idag blev det en ”första gången” – upplevelse för Samantha. På förskolan har de ju haft utvecklingssamtal med enbart oss föräldrar, men nu i skolan är ju eleverna med i det samtalet. Och idag var det dags för Samanthas allra första deltagande i ett utvecklingssamtal. Hon satt på en stol bredvid mig och höll mig i handen i princip hela tiden.

På frågan om hon trivdes i skolan – fick pedagogen ett rungande ja till svar. Om hon trivdes på fritids var Samantha tvungen att fundera igenom innan hon återigen svarade ja. Men mycket av detta tvivel baserar hon ju på att hon tidigare kände sig… utsatt och retad av en annan elev. Detta har dock ordnat upp sig då jag tog tag i det direkt.

Absolut roligaste i skolan var lekstunderna tyckte hon. Men det var också roligt att lära sig bokstäverna, speciellt detta med bokstavsljud. Matte var roligt men rätt svårt ibland, tyckte hon själv. Och beträffande vilka hon leker med så var det en tjej i parallellklassen hon nämnde direkt. När frågan dök upp om vilka av klasskompisarna hon brukar leka med fick hon fundera, men valde en av dem tillslut som hon ju brukar leka med och prata om även här hemma.

Allt som allt. Hon utvecklas. Hon trivs och mår bra där. Det är huvudsaken. Dock, i och med att hon haft en rätt hög frånvaro (pga läkarbesök, sjukdom, osv) så har ju pedagogen märkt att hon inte riktigt hänger med alla gånger då de andra lärt sig någonting nytt. Men det kommer det med. Och en utmaning för Samantha under våren kommer att vara detta med snuttefilten. Som det är i dagens läge har hon den med sig in i klassrummet, i famnen. Har den under samlingen men när de ska starta med någon aktivitet läggs den undan i ryggsäcken. Utmaningen blir att redan vid ingång till klassrummet lägga undan den (efter att ha sagt god morgon till fröken). Men, det kommer vi mjukstarta med och ta det i omgångar. Är det en tuff morgon så får hon ändå fortsätta ha den hos sig vid samlingen.

8 – 10 februari 2008

Det var fredagen den 8 februari 2008. Jag hade slutat skolan tidigt den här dagen. Jag gick på Riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro på samhällsprogrammet, första året. Jag var vid det här laget 17 år gammal. Satt på tåget mot Jönköping. Det som skulle ske den här helgen var att jag skulle vara på en kristen konferens (tjejkonferens som Ny Generation – en kristen skolgruppsorganisation höll i). Men, skulle samtidigt göra en annan sak. En sak som pirrade så otroligt mycket i magen för ögonblicket. Tåget rullade in på Jönköpings resecentrum. Saktades in. Stannade. Dörrarna öppnades. Och där, precis vid dörren jag klev ut vid – stod han. Där stod killen (mannen) jag hade chattat med i ett halvår. Vi hade inte ens bytt mobilnummer med varandra förrän den här dagen. Vi såg varandra direkt i folkhavet. Jag gick emot honom. Och direkt fick jag en stor, varm kram. Det kändes så rätt.

Det var alltså såhär jag träffade Micke för första gången. Vi hade chattat i ett halvår. Under den här helgen så sov jag hemma hos honom, tillbringade en del av dagarna på konferensen, en del av dagarna/kvällarna ihop med honom. Denna helgen blev han och jag ett par. Jag var 17 år. Han var 37 år.

I år blir han 50 år (i juni) och jag blir 30 år (i augusti). Tillsammans har vi tre döttrar och ett barn till på väg. Vi gifte oss den 27 augusti 2011. Vi var gifta till januari 2019, då skilsmässan gick igenom. Men vi gjorde som aldrig slut ändå utan fortsatte bo som sambos. Och det är så läget ser ut idag.

Veckans händelser (vecka 7)

Den här veckan har Samantha sportlov från skolan och de andra två blir också lediga från förskolan denna veckan. Vilket gör att vi kommer kunna hitta på saker tillsammans – hela familjen. Micke kanske jobbar några dagar här i närheten (dagtid). Det jag vet vi har inplanerat som ska hända är ett utvecklingssamtal med Samanthas klasslärare idag.

Någonting jag kommer att få kommentarer om i veckan är ju min nya frisyr. Eller ja, bristen på frisyr snarare. Haha… Jag fick ett ryck i fredags och eftersom Micke ändå höll på med trimmern på sig själv och rakade bort sitt hår – så fick jag också feeling och gjorde samma sak.

Kortet taget i fredags.

Men hörni! Det kommer även bli lite tillbakablickar på år 2008. Varför så långt bakåt? Jo, det var då jag och Micke träffades för första gången – och faktiskt blev tillsammans. Vår helg var 8-10 februari 2008. Och därför kommer det att komma lite throw backs senare idag. Så vi firade ju som 12 år i helgen. Riktigt härligt!

Svar på frågestund – Turners syndrom

Madeleine undrar: Vet du om bebisen har ärvt detta? Eller märks det först när bebis är född? Finns det någon förening för er som har TS?

Jag vet inte ännu om bebisen har detta, nej. Men allting hittills indikerar på att hon(?) inte har TS. Detta då man på ultraljud kan se bred nackspalt bland annat som ett symtom, vilket vår tjej inte hade på de ultraljud vi gjort. En del hjärtfel som man ser i ultraljud kan också indikera på TS eller andra avvikelser/sjukdomar, vilket inte har synts här heller.

Så, man kan absolut få syn på TS redan under graviditeten, dels via ultraljud men också via kromosomanalyser såsom blodprov (NIPT) eller tex moderkaksprov, fostervattenprov, etc. Jag har dock tackat nej till de två senare och NIPT kunde jag inte göra då jag själv har kromosomavvikelse. Men andra tillfällen man får syn på TS är bland annat då bebisen är nyfödd, med matsvårigheter (svårt att behålla mat, svårt att ”suga”.. Svullna händer och fötter, hög nacklinje och lite andra saker kan indikera på TS. Annars är det typ under tiden barnen växer upp och blir kortare än andra i klassen, eller under tonåren då menstruationen och puberteten uteblir som man faktiskt får upp ögonen och gör en utredning. En annan grupp får reda på att de har TS först då de har svårt att få barn på egen hand.

Eftersom vi fick reda på att Samantha har TS då hon var omkring 6 månader gammal (då BVC ansåg att hon inte ökade i vikt som hon skulle och skickade oss vidare) så har vi då de andra två fötts gjort ett kromosomanalystest för att utesluta TS för dem. Detta kommer vi även att göra på bebisen, bara för att ”vara på den säkra sidan” så att säga.

Det finns en förening för oss med TS – den heter Svenska Turnerföreningen och dit hittar du HÄRIFRÅN.

Hanna undrar: Det första jag kommer att tänka på är hur det upptäcktes att du har syndromet? Kommer inte ihåg om du skrivit om det tidigare. Visst räknas din graviditet som en riskgraviditet på grund av syndromet?

När jag var nyfödd, dvs den absolut första kontrollen som görs på BB, så upptäcktes det att jag inte ville öppna mitt högra öga alls. Detta föranledde en remiss till Umeå sjukhus (jag föddes i Lycksele). Så dit åkte jag, min mamma och pappa samt min storasyster Catarina då jag var bara några dagar gammal. När jag var fem dagar gammal undersökte fem ögonläkare mina ögon i fem timmar. I samband med detta gjordes det också en hel del blodprover, kromosomtester, osv. Och vid nästa besök kring 1-2 månaders ålder så fick mina föräldrar reda på svaret. Jag hade Turners syndrom, med det gav dem inte direkt svar angående mitt öga.

Ja, graviditeten räknas som högrisk – mycket på grund av Turners syndromet. I och med att mitt hjärta belastas mer då jag är gravid så finns det ju också högre risk för mig att drabbas av aortadissektion, vilket du kan läsa mer om HÄR.

Vad är dina tre största begränsningar iom din diagnos? Vad hade du aldrig fått med dig eller lärt dig om du inte haft diagnosen?

Oj! Spännande frågor! Men mina tre begränsningar skulle nog vara..

  1. Att nå överallt med tanke på min längd.
  2. Att ha en risk för aortadissektion (2% risk under en graviditet till exempel).
  3. Att känna sig annorlunda och utanför.

Det jag inte hade lärt mig utan diagnosen är nog känslan av hopplöshet, känslan av hur det är att vara en av dem som tidigt i livet får höra att de är ofrivilligt med i gruppen som inte kan få egna, biologiska barn.

Graviditetsvecka 27

Men alltså! Hjälp, nyss skrev jag ju om vecka 26? Är vecka 27 (26+0 – 26+6) redan här?? Alltså, jag hinner ju knappt blinka känns det som. Tiden verkligen rusar iväg. Och det är ju någonting jag tänkt på genom hela den här graviditeten. Det är som om jag inte hinner njuta av denna (sista) graviditet. Vardagen rullar på i för stor utsträckning att jag inte hinner med, barn ska lämnas / hämtas på skola och förskola. Jobbet kallar på min uppmärksamhet, hemmet och alla de där vardagliga sysslorna med. Jag hinner som inte riktigt tänka efter – under dagarna.

Igår insåg jag en annan sak. Nu är vi nere på TVÅSIFFRIGT!! Hur insane är inte det egentligen?! Idag är det 98 dagar kvar till BF-datumet.

Bild tagen i onsdags – 5 februari 2020. Minusgrader och endast en tunn tröja på mig ute.. LOVE IT! Började kännas som lite vinter, äntligen!

Mödravårdscentralen

I måndags var jag på en vanlig kontroll hos MVC. Om detta kan ni läsa mer om HÄR. Men så ringde min barnmorska även en gång under veckan. Doktorn hade ju konsulterats angående mitt låga järn-värde och om 2 veckor (från då) ska jag ta en ny blodstatus samt lämna ett CRP (sänkan?) för att utesluta infektion av något slag. Min fråga nu är då, varför vänta med att ta ett CRP i det läget? Ska fortsätta med järntabletter en gång om dagen i alla fall.

Det blev också inbokat ett möte med BVC och en kurator i slutet på mars – för att diskutera en plan ifall Micke är borta på arbetsresa då det är dags att föda. Med tanke på de andra tre barnen vill jag göra det så bra som möjligt för dem. Både vad gäller trygghet, rutiner, lämning/hämning på skola/förskola och att den uppfostran jag har (nära föräldraskap, anknytningsteorin, osv) respekteras till fullo.

Graviditetsdiabetesen

Förra gången jag pratade med diabetessköterskan fick jag ju höja insulin-enheterna samt fick lägga till långtidsverkande insulin på kvällen. Igår ringde de igen efter att jag rapporterat in alla värden. Höjning igen. Så nu kommer jag med måltidsinsulinet att ta:
10E + 6E + 6E. Med långtidsinsulinet ska jag också höja så numera ska jag ta 4E av den. Och så givetvis fortsätta med metforminet. Men denna gången tyckte sköterskan att värdena ändå såg relativt bra ut, att vi måste följa bebisens utveckling och mina hormoner, det är därför det blir en sådan ökning varje vecka i princip. Det var som marginella höjningar av mina värden och hon sa att det syntes att jag verkligen försökte få det att fungera med allting.

Min viktresa under graviditeten

Imorse landade jag på 60,8 kg härhemma. Märker ju lite skillnad på MVC vågen och vår hemma-våg. Detta är ju också en skillnad för på MVC har jag ju fortfarande kläderna på. Men i måndags då jag vägde mig på MVC vägde jag 61,7 kg. Stämmer nog rätt bra om man tar bort klädernas vikt och så med.

Utdrag från 1177

Livmodern har vuxit så att den översta delen på livmodern finns nu mellan naveln och revbenen. Fostret är omkring 37 centimeter långt och det väger knappt ett kilo. Vissa barn kommer att födas med mycket hår, medan andra inte har något hår alls när de föds. Det finns ännu gott om plats för fostret att röra sig på. Många foster är mer vakna på kvällen. Då kan det sparka mer i magen. När fostret rör sig tränas musklerna så att det blir starkare i kroppen. Ibland går det att känna en liten fot som trycker mot magen. Det är fostret som prövar sina krafter. Du kanske kan känna hur det trycker emot när du försiktigt trycker tillbaka. Graviditeten upplevs ofta mer verklig när magen växer och det går att känna fosterrörelserna utanpå.