Uppfostringsmetoder jag tar avstånd ifrån

Det finns metoder inom uppfostringsideologier som jag verkligen tar avstånd ifrån. Tänkte lista dem lite och även då förklara varför jag anser att det är BIG NO för mig att ens tänka på att praktisera dem med mina barn.

Bild lånad från Google

Straffa sina barn och hota dem

”Äter du inte upp maten får du ingen efterrätt.”
”Städar du inte ditt rum får du inget lördagsgodis.”
”Du var ute för sent ikväll igen, jag tar din mobil i en veckas tid nu.”

”Slår du mig en gång till så slår jag dig tillbaka.” (sagt till ett litet barn)
”Du har inte gjort dina läxor så du får inte gå ut till dina kompisar.”
”Du har inte ätit upp maten och därför får du inte spela TV-spel.”


Jag får rysningar i hela kroppen av dessa meningar, får inte du det? Straff och naturliga konsekvenser är helt olika saker anser jag. Petra Krantz Lindgren beskriver det så bra i ett av hennes blogginlägg. Läs det HÄR. Hon tar exemplet ”blöt om fötterna om man går ut utan gummistövlar när det regnar” – som en naturlig konsekvens av agerandet. Men att säga ”nu gillar jag inte det du gör så jag ger dig en konsekvens som du inte gillar” – det blir ett straff för barnet och då riskerar du även få ett barn som ljuger, hittar på, smyger undan, osv för att slippa den konsekvensen/ det straffet igen.

Den andra delen – hot. Att hota barn… Det är olagligt. Hot är en straffrubricering i Svea Rikes Lag, men det är tydligen helt okej att hota våra egna barn i uppfostringssyfte? Den delen fattar jag inte. Om jag som vuxen mottar ett hot om exempelvis våld – och anmäler det till polisen, då agerar jag rätt. Men om jag tex hör en vuxen hota sitt barn med något, ja då är det en naturlig del i barnuppfostran och ingenting man bör oroa sig för? Det är ju så idag! Och jag känner det bara är så FEL! Ska vi inte uppmuntra, hjälpa och peppa våra barn? Jag hade ett scenario en gång som gjorde att jag slängde ut en nära anhörig till barnen, just för att jag upplevde att hon hotade ett av barnen. Och ja, jag kände att jag var tvungen att vara på barnets sida – då hot aldrig är okej. Aldrig någonsin! Nu är det över ett halvår sedan jag träffade den personen senast. Och man kan väl säga att jag inte direkt sörjer den förlorade kontakten. För den personen ansåg att JAG gjorde fel som inte backade upp den, istället för att vara på barnets sida.

Tvång och tjat

Ibland måste man ju tvinga sina barn till saker. Exempelvis livsnödvändiga mediciner, undersökningar hos läkare och sådant.. Men att tvinga barn till att städa hemma eller till att äta upp maten på tallriken, det kommer göra att barnet inte vill hjälpa till att städa eller att maten / samvaron vid bordet blir en tvångshandling och inte någonting som är roligt – någonting som istället lyfter en hel dag. Jag anser INTE att man ska tjata på barnen att de ska äta upp, visst – man kan påminna dem om man ser att de helt glömt bort maten, men inte tjata. För vill du, som vuxen, få höra flera gånger per måltid: ”Ät nu.”, ”Men du måste ju äta nu.” ”Ät innan maten kallnar.”? Det vill inte jag.. Och vad gäller alla de där livsnödvändiga tvången man måste göra, det kan också göras med respekt.. Att förklara varför man tex måste hålla fast barnet för att blodprovet ska tas – varför barnet behöver få en spruta.. Man kan förbereda och man kan vara rak i sin kommunikation, se på filmer och leka tex på lekterapin innan den behandlingen. Finns många sätt för att få barnen involverade i besluten så att det inte blir tvång.

Fem-minuters metoden.

En metod för att försöka lära barnen att somna på egen hand i egna sängar. Man lägger ner barnet i sin säng, säger god natt och lämnar rummet. Gråter bebisen, går man in och lägger barnet ner igen. Man tar alltså inte upp barnet, undviker kroppskontakt eller har så lite sådan som möjligt. Helst ska man inte heller prata med dem då det kan egga bebisen till att inte försöka sova.

Detta verkligen strider mot allt jag själv känner inför att få barnen att somna. Jag har samsovit med barnen, burit dem i famnen i flera månader – ÅR för att de ska somna tryggt. Gråter de så tar jag givetvis upp och tröstar, numera finns ju även forskning som visar på att man SKA ta upp gråtande bebisar annars kan det ge depressioner och andra besvär som vuxna. Ligger bredvid dem tills de somnar. Numera så sitter jag på golvet i deras rum, tills alla tre somnat. Och då är de ändå 3-6 år gamla, mina barn. Och jag planerar göra detta tills allihopa av dem säger ifrån. För det är på deras villkor jag gör detta.

Auktoritärt föräldraskap

Auktoritärt föräldraskap används ofta av föräldrar som tror att ”sparsamhet med remmen ger bortskämda barn” eller att makthavande sitter helt och hållet hos den vuxna och barnet ska lyda totalt. De tror att bruk av rädsla och skrämseltaktiker kommer göra barnen lydiga.

Jag tror absolut på att de barnen kan bli lydiga, att de dock lyder av rädsla. Jag tror att det är sant att auktoritärt föräldraskap och utbildning kan få barn att lyda, men alltid med rädsla, vilket inte kommer få dem att förstå anledningarna bakom begränsningarna och reglerna och därför inte heller förstå varför de ska följas mer än att de blir rädda för konsekvenserna. Vi lär dem även att problem blir lösta med aggressivitet. Jag tror att dessa barn kommer att bli barn med låg självkänsla som inte känner sig accepterade av sina föräldrar, vilket kommer att synas både i sätt och beteende både som barn, ungdomar och vuxna.

Att få barn tätt

Det finns så klart både fördelar och nackdelar med att få barn tätt, precis som det finns med att få barn med flera års mellanrum. Men jag tänkte lista mina plus och minus med att ha fått tre barn på under tre års tid. Samantha var ju 2 år och 9 månader då Ebba föddes och däremellan har vi ju Mary… Nu blir det ju större ålderskillnad mellan dem och bebisen som kommer i maj. Samantha kommer hinna fylla 7, Mary 6 och Ebba 4 år. Undrar hur det kommer att kännas…? En liten ”sladdis” känns det ju som, för min del.

Mina plus

  • Att de är i ungefär samma ”stadier” i livet.
  • Det spelar liksom inte någon roll om det är 2 eller 3 gånger per natt man får kliva upp.
  • De har en vän för livet, med stort utbyte av varandra.
  • De underhåller varandra så jag tex kan diska eller plocka i lägenheten. Eller till och med ligga kvar en liten extra stund i sängen efter att de klivit upp.
  • De kan ha varandras kläder (Japp! Vi har samma byrå till alla tre, där de delar på alla kläder!)
  • Fjolårets vinteroverall för Mary blir årets vinteroverall till Ebba.
  • De hjälper varandra och stöttar varandra genom många saker och situationer.
  • Småbarnsåren gick så otroligt snabbt ”förbi” och vips har jag nu tre stora barn, enligt mitt tyckte. Jag fattar bara inte var tiden har tagit vägen??
  • Blöjperioden gick rätt smärtfritt. När Ebba föddes blev Samantha blöjfri bara någon månad senare.
  • Jag hade alla saker och kläder kvar mellan tjejerna. Så spjälsäng och vagn osv har gått i arv mellan dem. Slapp lägga pengar på att köpa nytt / igen.

Mina minus

  • När Mary föddes kunde inte Samantha gå riktigt ännu. Så antigen kröp hon eller så fick jag bära henne. Blev lite meckigt med att bära en ettåring, en nyfödd och en skötväska…
  • Det blev lite orättvist för tex Samantha att Ebba får fortsätta med vällingflaskan när hon måste sluta.
  • Det kan ibland bli tjafs om vems tröja det är, eller vem som ska ha vilka byxor.
  • Det gick åt extra många blöjor då de hade blöjor alla tre samtidigt. Så kostnaden för blöjor var ju hög vid den tiden.
  • Bil-situationen. Att få plats med tre bilstolar samtidigt..
  • De eggar varandra till bus och hyss.
  • Är en sjuk blir de andra sjuka med.
  • Att vara i början på en graviditet och ha en liten hemma att ta hand om – samtidigt som man måste springa på toa och spy, det var ingen hit. När de var lite större så pass att de förstod varför så blev de inte lika oroliga.

Det som dock överväger allt är all kärlek som man får av dem. Det blir verkligen mycket skratt och glädje när jag har dem runtomkring mig.

Att ha rutiner har hjälpt otroligt mycket genom den värsta tiden då alla tre var små. Här nattade jag Samantha och Mary då Ebba låg i magen. Och japp.. Fortfarande nattar jag alla tre samtidigt. Ett tag hade jag Mary mellan benen, Samantha bredvid och Ebba i famnen då jag ammade henne.

Någonting som gjort min vardag enklare som periodvis ensamstående till dessa tre underbara tjejer – då de ju kommit tätt inpå varandra är att ha rutiner.

  • Jag nattar dem samtidigt, har alltid gjort och direkt från start involverat den yngsta i nattrutinerna (även om bebisen inte alltid somnat så har hon fått vara med).
  • Med mediciner både på morgonen och kvällen så går det smidigt, gör i ordning medicinerna till de som ska ha och delar ut dem på ”löpande band”.
  • Min famn är alltid öppen för alla, har rätt ofta suttit med varsitt barn på varsin sida och en i knät. Eller två i knät och en vid sidan av.
  • Samsover så länge jag kan. Nu då Micke är borta på jobbresorna, så sover de alla tre i våran säng.
  • Bärsele / Bärsjal har varit en otrolig skön lösning i många fall, då tex Mary och Samantha ville att jag skulle leka med dem men Ebba ville vara nära i famnen.
  • Att se till att involvera syskonen i bebisens omvårdnad har gjort att det inte finns mycket avundsjuka. (Numer handlar avundsjukan om att Samantha börjat i skolan och inte Mary..)

Gemensam insats

Att få göra någonting tillsammans – hur litet det egentligen är, är så tillfredsställande så ni anar inte! Idag skulle vi göra tacos. Och vi är rätt icke-avancerade tacos-människor när man tänker på det. Vi har typ gurka, majs, lök och riven ost men även créme fraschie och tacosås mild. Mary ville hjälpa till med att göra i ordning det hela. Så hon fick hacka en halv gurka. Samantha kom också och ville hjälpa till så under tiden Mary hackade så dukade Samantha och Ebba av matbordet där vi skulle äta. När Mary var klar bytte hon sysslor med Samantha och då fick Samantha hacka lite gurka. Samtidigt stod jag och stekte köttfärs samt donade med gullök.

Sedan fick alla tre hjälpas åt att duka fram alla tillbehören och det vi behövde. Och gosse vilken skytteltrafik det blev i hallen mellan vardagsrummet och köket. Men alla hjälptes åt och när det var dags att äta var det goda miner och alla åt på riktigt bra. Blir så mycket trevligare när det blir på allas nivå, känner jag.

Min kristna tro

När jag var 11 år tog jag ett personligt beslut – att Gud faktiskt är min Gud och att Han är den som jag vill ska bo i mitt hjärta. Innan dess så hade jag en tro som.. baserades på mina föräldrars tro kan man säga. Men där och då satt jag på ett barnmöte på Lappis och när de då bjöd in till förbön och att man kunde få be med någon av barnlappis-ledarna så tog jag det erbjudandet. Gick fram. Och jag kände verkligen så starkt att detta.. det är någonting jag tror på. Det är och har alltid varit mitt val. Jag bestämde mig där och då.

Bara drygt någon månad senare troendedöpte jag mig i floden Ljusnan utanför Arbrå. Detta tillsammans med 4-5 stycken andra, inklusive min närmaste lillebror Marcus. En låt som sedan dess fastnat hos mig och som ger mig styrka är ”Jag har beslutat att följa Jesus”. Den låten skrevs av en man som… av en arg folkmobb beordrades att lämna sin kristna tro, men.. han kunde verkligen inte det. Han började sjunga denna sången. Hans barn dödades av mobben. Han fortsatte sjunga sången. Hans fru dödades. Han fortsatte sjunga sången. Han själv dödades. Ett tag senare kom ändå hela den byn till tro – tack vare mannens starka tro på Gud och att han stod stadigt i tron under hela denna starka prövning. Se filmen nedan och berörs.. Även om du inte är troende så tror jag du kommer tycka att den är så stark och berörande.

Nu då jag har egna barn vill jag gärna förmedla det som brinner i mitt hjärta. Det som får mig att le när jag har det jobbigt.. De har ju varit med på Lappis (i somras) och gillade verkligen stämningen där och nu efteråt har vi riktigt härligt här hemma med alla de låtarna som spelades där. Vi dansar och vi hoppar och vi jublar till Herrens ära. Vi ber även till Gud emellanåt tillsammans, jag och barnen. Det är så härligt att se hur barnens tro faktiskt utvecklas och att de får en personlig relation till Gud. Det är som Samantha säger ”Jag vill att Jesus ska komma in i mitt hjärta. Jag öppnar dörren åt Honom.”.. Och det är så underbart för mig att höra henne säga så.

Boktips för en nära relation föräldrar / barn

Dessa tre böcker är verkligen en ledstjärna i mitt föräldraskap. Och det finns speciellt ett stycke i boken ”Ditt kompetenta barn” som verkligen fångat mig mitt i den situationen jag just då befann mig i. Alla som är föräldrar har väl upplevt det så kallade tvåårstrotset. Efter att jag läst Jesper Juuls bok ”Ditt kompetenta barn” så tänker jag aldrig på samma sätt igen i alla fall.

Riktigt påtagligt, eller hur? Och det stämmer ju! Det är vi vuxna som säger ifrån – vi som fortfarande ser dem som icke-kompetenta småttingar som inte klarar av någonting. Vi ger dem dock inte den chansen förrän långt senare.

Flerspråkighet

Jag är ju hörselskadad och har hela grundskolan och gymnasiet gått i skolor anpassade för döva och hörselskadade. Teckenspråk har alltså varit en naturlig del av hela min skolgång och även tiden innan dess. Det är mitt modersmål, mitt känslospråk och det språk jag trivs bäst i. Jag kan verkligen uttrycka mig bäst där.

Här hemma så pratar jag mycket talad svenska med Micke. Med tjejerna blir det ofta talad svenska när Micke är hemma – just för att han inte ska bli utanför samtalet då han inte kan teckenspråk. Är han inte hemma så blir det mer teckenspråk än talad svenska. Jag märker också att de inser att jag betonar saker på annat sätt i teckenspråket. Tex om jag säger till dem muntligt att de ska gå och borsta tänderna. De orkar inte, eller ja.. De är upptagna med annat. Säger till en gång till muntligt. Händer inget. Jag får dem att se på mig och jag tecknar till dem. De går direkt.. På teckenspråk kan jag verkligen betona att ”nu är det såhär”.. Eller tex om någon av dem gjort illa sig när vi är ute på allmänna platser kan vi diskutera det tillsammans utan att andra behöver höra. När jag lämnar dem på förskolan kan jag teckna genom fönstret att jag älskar dem och vilken tid jag hämtar dem, osv. Alltid en fördel att inte behöva skrika genom hela lägenheten för att föra en diskussion, vi kan teckna med varandra istället.

Den här filmen är från när Samantha var 2 år och Mary var 1 år (i maj 2015). I början ser man hur Mary klappar sig själv på huvudet. Det är hennes persontecken. När hon/vi tecknar så ”Klapp på huvudet” betyder det alltså Mary.. (Det har också betydelsen mössa.). När hon såg sig själv på dataskärmen som de spelades in vid så såg hon ju Mary, och ville därför teckna Mary.. Häftigt va?!

Men jag erkänner. Jag är ofta lat också. Teckenspråket tar ju lite mer tid att kommunicera med än talad svenska. Vilket gör att jag på senare tid inte.. ”orkar” teckna lika mycket. Vilket jag själv tycker är tråkigt och dumt av mig. För jag vill ju att de ska kunna mitt modersmål lika bra som deras pappas modersmål så att säga.

När Samantha (framförallt hon) var liten så var hon mer teckenspråkig än talade muntligt. Kunde över 100 tecken innan 8 månaders ålder. Det är verkligen ett häftigt sätt att kunna kommunicera med bebisar väldigt tidigt. Tyvärr fick jag mycket skäll för att jag höll på med teckenspråk, av några släktingar till tjejerna. För de förstod ju inte när tjejerna tecknade. De blev utanför menade de på. Alltså förstörde jag för tjejerna och deras kommunikation med varandra.

Nu med det kommande barnet kommer jag att försöka återgå till hur jag gjorde med Samantha. Att verkligen använda teckenspråket och att verkligen göra det till en naturlig del i vår kommunikation. Och även pusha på tjejerna att de också ska använda det mer, på ett roligt sätt och på ett pedagogiskt sätt.

Jag kommer att använda teckenspråk till dem på en mer vardaglig basis och verkligen ha det som min prioritet när det kommer till vilket språk jag ska använda.