Ordet att tyda fram

Igår skickade jag ut en utmaning till er – nämligen att försöka tyda vad som står på denna lappen:

Jag vill bara påpeka att det är Ebba, 3 år som skrivit detta helt på egen hand och utan att jag ens visste om att hon skrev någonting (trodde hon målade!). Och det står faktiskt…

EBBAa

Var verkligen kul att läsa era gissningar och hur ni tyckte att ni tydde ordet. Så spännande att vi kan se så olika ur en och samma bild.

Utvecklingssamtal för Ebba

I veckan har jag haft ett utvecklingssamtal på förskolan angående Ebba. Jag fick höra att de hade enbart positivt att säga om henne. De tyckte att hon var självständig, lyssnande, empatisk och verkligen duktig på allt hon företog sig. Hon betecknades som lite trotsig (men det är ju den där treårsåldern, som pedagogen uttryckte sig – vilket jag ville opponera mig emot men… lät det vara) och väldigt kavat. Hon vet vad hon vill och ser till att få igenom den viljan, antigen med charm eller med bestämd envishet. Hon var också en riktig lekledare och ser till att få igång de andra barnen..

Så underbart att få höra sådana saker om sitt barn. Det jag blev mest glad över är just ”lyssnande och empatisk”. Att hon bryr sig om och att hon uppmärksammar de andra barnen. Och nu har hon sedan i augusti gått på storbarnsavdelningen, vilket pedagogerna har sett som enbart positivt, då det har gått som ”utav bara farten” för henne att bli van vid den avdelningen (men det är klart – under hela hennes tid på småbarnsavdelningen har hon ju varit med vid lämning och hämtning av storasystrarna på storbarnsavdelningen).

Jag fick även frågan om hur vi som föräldrar gjort för att fått så trygga barn, så inkännande och empatiska med stort hjärta för andra. ”Genom att föregå med gott exempel och att jag bland annat tror på den idén som bland andra Daniel Stern, Jesper Juul och Petra Krantz Lindgren tror på – att lyssna in barnen och att tro på dem som kompetenta personer” – blev mitt svar på det.

Gemensam insats

Att få göra någonting tillsammans – hur litet det egentligen är, är så tillfredsställande så ni anar inte! Idag skulle vi göra tacos. Och vi är rätt icke-avancerade tacos-människor när man tänker på det. Vi har typ gurka, majs, lök och riven ost men även créme fraschie och tacosås mild. Mary ville hjälpa till med att göra i ordning det hela. Så hon fick hacka en halv gurka. Samantha kom också och ville hjälpa till så under tiden Mary hackade så dukade Samantha och Ebba av matbordet där vi skulle äta. När Mary var klar bytte hon sysslor med Samantha och då fick Samantha hacka lite gurka. Samtidigt stod jag och stekte köttfärs samt donade med gullök.

Sedan fick alla tre hjälpas åt att duka fram alla tillbehören och det vi behövde. Och gosse vilken skytteltrafik det blev i hallen mellan vardagsrummet och köket. Men alla hjälptes åt och när det var dags att äta var det goda miner och alla åt på riktigt bra. Blir så mycket trevligare när det blir på allas nivå, känner jag.

Mina guldklimpar

Mina tre töser är verkligen allt för mig. Och jag tycker om att se på dem, att höra på vad de har att säga. Hur deras tankar går. Ja allt med dem fascinerar mig. Tycker dock om att de har utvecklats till självständiga individer som verkligen visar sina egna personligheter.

Samantha är den som gillar att dansa, sjunga och spela upp teatrar. Redan innan ett års ålder kunde hon hela ”Let it go” sången, inklusive alla rörelser och kunde tajma in exakt rätt i allting. Jag bara säger.. WOW! Hon är också väldigt omhändertagande, vetgirig och frågvis. Hon blir irriterad när folk tror att hon och Mary är tvillingar men tycker ändå om att de två är så lika varandra. Hon vill bli balettdanslärare när hon blir stor.

Mary är den blyga, tysta typen. I alla fall ute vid folksamlingar, eller när vi har besök. Är hon i miljöer och med människor hon är trygg med så är hon ofta den vildaste och gladaste av dem tre. Men är någonting obekvämt eller jobbigt så ”låser hon sig” och blir helt otroligt introvert. Hon bröt sitt ena ben när hon var två år gammal. Inte en enda tår föll då. Inte ett enda gråt eller skrik av smärta. Hon höll allt inom sig. Men så otroligt närhetssökande och hon har verkligen en vilja av stål. Hon har i flera år sagt att hon vill bli brandman när hon blir stor.

Ebba… Vår klätterapa. En nyfiken en som verkligen tar tag i saken på egen hand – för att få reda på saker och ting. Exempelvis har hon klippt sig själv några gånger, för att hon ville testa. Hon klättrar på soffor osv när vi inte hinner fram. ”Jag kan inte ramla” är hennes försvar till detta. Hon älskar att ”balta” och leka med olika vätskor och matvaror – just för att se vad det blir av detta. Hon älskar att springa, sparka boll och har väldigt stort intresse av just bollar. Hon ska bli fotbollsproffs när hon blir stor säger hon ofta.