Ifrågasättande och tvivel på ens förhållande

Jag läste häromdagen ett inlägg av Paula Rosas där hon hade fått en kommentar från en läsare som ifrågasatte hennes egna förhållande på grund av att partnern sportade på elitnivå och satsade mycket på detta så pass mycket att partiden inte riktigt fanns där. Kommunikation var Paulas föreslag på hur detta skulle kunna bli bättre – för båda parter.

TILLÄGG: Det vill säga att HON SJÄLV (läsaren) tvivlar på hennes och partnerns förhållande då det knappt finns tid för de två.. Inte att andra tvivlar på deras förhållande.. Och absolut inte att läsaren tvivlar på Paula och hennes make Hugos förhållande. Utan läsaren själv undrar om hon orkar och om hon ”kan” vänta ut hans intresse för idrottandet, att det kanske svalnar. (Läs inlägget hos Paula -så hänger ni mer lite mer i resonemanget!).

Och på den punkten måste jag verkligen hålla med Paula 100%. Just att ha en öppen, rak och ärlig kommunikation är det som gör ens förhållande stabilt (det och bland annat tillit men ja, ni förstår). Jag och Micke diskuterade den här frågan / det här ämnet häromdagen, efter att jag läst det. Och vi insåg båda att om jag inte hade accepterat att Micke faktiskt arbetar så som han gör, med alla resor, med alla perioder av frånvaro hemifrån och liknande – så hade vårt förhållande inte ens klarat ett år, än mindre dessa 12 år vi är uppe i nu. Hade jag försökt att få honom att sluta jobba hemifrån och istället enbart vara på hemmaplan med dagsjobb häromkring – då hade vårt förhållande tagit slut direkt.

Vi är olika på flera olika sätt, jag och Micke.

  • Vi har olika syn på uppfostran, han är mer auktoritär och jag förordar nära föräldraskap och tror på anknytningsteorin.
  • Vi har olika syn på religion (han satanist, jag kristen pingstvän).
  • Vi är i olika åldrar och livsskeden (han blir 50 och jag blir 30 i år).
  • Jag gillar att resa – vill resa utomlands och till min familj 110 mil norrut, etc. Han vill ta det lugnt och är en ”hemmagubbe” när det inte är en arbetsperiod – vilket ju är förståeligt.
  • Jag älskar att läsa böcker och att släktforska – det är typ det värsta han vet.
  • Han älskar air soft, ”leka” krig och springa omkring med allt det där – det är det värsta jag vet.
  • Jag har hundra koll vad gäller barnen, deras läkartider, osv. Micke? Han har fullt sjå med att ha koll på sig själv, sina arbeten, osv.. *skratt*

Men trots våra olikheter och skillnader. Trots våra olika tankesätt och våra personligheter… Så får vi det att fungera då vi kommunicerar med varandra, vi kompromissar en del. Vi diskuterar och får det mesta att fungera i alla fall. Så, ja absolut att jag tvivlat på vårt förhållande en del gånger. Speciellt när barnen var mindre och han reste iväg för jobb. Då kändes det ibland som om han ”stack iväg” och lämnade allt till mig. Han fick sova på hotell, med hotellfrukost.. Jag fick rodda allt med en liten ettåring som inte kunde gå knappt för egen maskin + en nyfödd här hemma + alla vardagssysslor. Var jag glad just då? Nej… Var jag sur på honom? Ja.. Men att tvinga honom att stanna hemma och inte ta de där arbeten som är enbart dagtid, vardagar här hemma… Det hade inte varit rättvist och absolut inte rätt mot honom, det hade varit att försöka ändra hela hans personlighet.

Jag har insett något under dessa år – framförallt de senare åren. Att när vi lever vårt liv som om vi har ett distansförhållande, det är då vi fungerar bäst. Det är då vi har den bästa kommunikationen och den absolut rakaste kommunikationen. Det är då vi delar med oss av det mesta. Istället för den där vardagliga slentrianen som uppstår då han är på hemmaplan och arbetar. För de första 2,5 åren som ett par var vi ju faktiskt boendes i två olika städer – 20 mil ifrån varandra. Och det är ungefär som om vi är tillbaka lite i den känslan, att ha det på distans. Och för oss fungerar det riktigt bra. Det är tack vare kommunikation, tillit och ärlighet som vi kommit fram till detta.

Vad tror ni? Läs gärna Paulas inlägg också, som jag länkat till i början på detta inlägget och kommentera gärna vad ni tycker/tänker..!

Reflekterar över era kommentarer

”Föda barn utan min partner hade varit helt uteslutet.”

”Gud jag hade inte velat att min sambo skulle va borta när vi ska få våran , han hade fått tagit ledigt.”

”Hade nog inte varit så lugn om min sambo hade varit borta så mycket och speciellt inte när bebis ska komma.”

”Vad tråkigt att han inte kan vara med då bebis kommer. Jag hade nog aldrig accepterat det. Sen kanske du behöver hjälp hemma då ni väl kommer hem.”

[POÄNGTERAR att jag inte är arg eller irriterad på er som kommenterat, bara reflekterande kring era kommentarer..!]

Väldigt många av er som kommenterat under inlägget ”Planera för närmaste halvåret” menade på att ni skulle bli sura för att er partner inte var delaktig vid förlossningen, eller hemmavid då det närmar sig förlossningsdatumet.. Att det på något sätt handlade om partners egna vilja och att den då bör gå före jobbet. Jag kan förstå er.

Men samtidigt, jag surar inte på Micke för detta. Jag är varken arg eller oförstående.

För.. Det är så vår vardag ser ut och har alltid gjort. Det är inte första gången han åker iväg och jobbar veckovis. När Mary var 4 veckor gammal åkte han iväg första gången i hennes liv – och var då borta i två veckor. När Samantha var kring samma ålder åkte han iväg för första gången i hennes liv och var borta i några veckor då med. Varje sommar har han alltid mer eller mindre varit borta veckovis / månadsvis. Jag är van vid det. Barnen är vana vid detta. Innan barnen föddes så var jag till och med med på hans arbeten och jobbade jag med. Jag vet vad hans jobb innebär. Det är ju ingen direkt ”soft” resa han gör, ingen nöjesresa. Utan det blir ibland arbete över ett helt dygn på grund av tidspress eller annat strul. Det blir ofta långa dagar, över 12 timmars pass är inget konstigt. För scenen måste ju bli klar till konserten, det är inget snack om saken.

Jag och Micke har även diskuterat detta i omgångar. Vi har inte råd att han ska ”gå hemma” i flera veckors tid, att han måste tacka nej till en turné eller några veckors jobb bara för att sitta hemma och ”rulla tummarna” och vänta på att bebisen ska komma, bara för att… Det tillåter inte vår ekonomi. Får han en turné som är i två månader kan han inte säga att han måste vara hemma 3 veckor mitt i den, då går turnén till någon annan chaufför som kan ta hela rutten. Så är den branschen.

Det är jag som ändå sköter den mesta markservicen här hemma då jag ju jobbar mindre än honom även då han är hemma. Får då jobbar han på hemmaorten, inhyrd på olika firmor där det ju blir vanliga arbetstider (07-16) Men det är inte lika mycket i inkomster vid de arbetena. Det är oftast jag som lämnar och hämtar barnen, då jag ju (av naturliga orsaker) dels har närmare till att hämta och lämna, men också för att mina arbetstider ligger bättre till (börjar senare, slutar tidigare oftast). Barnen är vana vid att det är jag som är hemma med dem så just den biten är inga konstigheter heller.

När Mary föddes var Micke hemma med Samantha. När Ebba föddes var Micke hos barnens farmor med de två stora och åt frukost. Vi tänker att barnens trygghet är en viktig del i det hela. Därför har vi också då valt att jag föder själv, utan Micke och han är med barnen. Så blir det ju även denna gången – om han är hemma.

”Du behöver hjälp hemmavid.”

Den här kommentaren såg jag att några skrev, just kring tiden direkt efter förlossningen – när jag i så fall kommer hem med fjärde barnet och blir själv då med fyra barn här hemma. Jag känner bara.. Varför? Varför behöver man automatiskt hjälp för att man är nyförlöst och kommer hem till sina barn? Ja, det blir ett pussel i att få allt att gå ihop. Att kunna lämna Samantha på morgonen till skolan och de andra två till förskolan för några timmar och sedan göra allt igen när jag hämtar dem. Men, jag har gjort det förut. Hämtat och lämnat med bebis. Som jag ser det finns det inget problem där. Lagar jag mat så kommer jag också göra större mängder mat så att det finns till matlådor, till dagen efter och liknande. När Micke är hemma så kommer han också att köra på det här racet. Vilket gör att vi kommer att ha mat färdigt i frysen att bara värma upp de dagar där det kanske krisar sig. Städningen gör vi ju tillsammans. Disken går ganska så lätt att få undan, om inte annat så får man ju passa på då barnen sover.. Handling kan man ju fixa så att man får den hemkörd. Tvätten hänger barnen gärna med på och hjälper till i tvättstugan.

Jag är emot att använda barnvakt för mitt egna nöjes skull. Jag och Micke har gått på bio EN gång tillsammans under hela vår tid tillsammans. Det var… för drygt 1,5 år sedan. Då var barnens farmor här den tiden. Men vi kom hem till läggningen och att vi ens gick ut var för att vi hade haft en tuff period han och jag och vi behövde den tiden för oss själva just då. De har inte sovit borta för nöjes skull, utan då har det varit att Micke varit iväg på arbete och jag var tvungen att jobba natt eller ex kväll/morgon som gjorde att de fått sova på natt-barnomsorgen som finns här i kommunen. Jag har inte varit ifrån barnen mer än de nätterna eller när jag varit iväg på pappas begravning i Norrland, exempelvis. Jag kan i alla fall räkna nätterna jag varit ifrån dem (då det inte handlat om jobb) på min ena hand. Jag vill inte ha någon vuxen boendes här i dagar/veckor om det inte är Micke. Det tär på mig och jag kommer må sämre av det. Någon timme med besök är helt okej, då kanske jag kan springa ner till tvättstugan på egen hand – eller med enbart bebis i bärsjalen samtidigt som de andra tre leker med gästen då..

Milleniumskifte och decenniumskifte

Alltså.. Ni kommer nog få läsa det en hel del i den här bloggen, om hur jag inte riktigt kan fatta hur tiden bara rusar iväg. Men denna känslan har jag verkligen. Det känns fortfarande som om det var igår jag slutade grundskolan. Och då är det 13 år sedan i år. Jag kan inte riktigt förstå det. Men i år är det 10 år sedan jag slutade gymnasiet dessutom. Är jag verkligen så gammal?!

Jag har fått vara med om både milleniumskifte och efter det två decenniumskiften. Jag, som släktforskare, kan känna av historiens vingslag slå. Jag kan känna hur historien formar oss och hur det verkligen gett oss verktygen till att kunna leva som vi gör. Men vi måste också, känner jag, blicka tillbaka i historien för att kunna få verktygen till att kunna leva fortsättningsvis också. Att återgå till ett alltmer bondsamhälle – där vi mer och mer lever på våra egna grödor. Att vi tänker på miljön och att vi försöker minska på tekniken och allting som gör oss beroende av el, av andra länder och jordens resurser som ju sinar. Att återigen leva utan mobilberoende och att verkligen prioritera det som är viktigt i livet. Hälsa. Familjen. Vänner. Miljön. Det är hemskt att tänka på vilken miljö vi kommer att lämna över till våra barn. Hur vår generation har förstört den enda planet vi har att leva i. Hur kommer den att se ut för barnen och deras barn?

Hur känner du och hur tänker du kring detta? Bör vi ”återvända” till ett bondesamhälle? Där vi brukar mer och mer lokala råvaror och där vi faktiskt använder det jorden har att erbjuda, istället för att kemiskt framställa mat, osv, i fabriker? Att vi måste minska på fabriker, långa färdsätt för matvaror och allting?