Gemensam insats

Att få göra någonting tillsammans – hur litet det egentligen är, är så tillfredsställande så ni anar inte! Idag skulle vi göra tacos. Och vi är rätt icke-avancerade tacos-människor när man tänker på det. Vi har typ gurka, majs, lök och riven ost men även créme fraschie och tacosås mild. Mary ville hjälpa till med att göra i ordning det hela. Så hon fick hacka en halv gurka. Samantha kom också och ville hjälpa till så under tiden Mary hackade så dukade Samantha och Ebba av matbordet där vi skulle äta. När Mary var klar bytte hon sysslor med Samantha och då fick Samantha hacka lite gurka. Samtidigt stod jag och stekte köttfärs samt donade med gullök.

Sedan fick alla tre hjälpas åt att duka fram alla tillbehören och det vi behövde. Och gosse vilken skytteltrafik det blev i hallen mellan vardagsrummet och köket. Men alla hjälptes åt och när det var dags att äta var det goda miner och alla åt på riktigt bra. Blir så mycket trevligare när det blir på allas nivå, känner jag.

Mina guldklimpar

Mina tre töser är verkligen allt för mig. Och jag tycker om att se på dem, att höra på vad de har att säga. Hur deras tankar går. Ja allt med dem fascinerar mig. Tycker dock om att de har utvecklats till självständiga individer som verkligen visar sina egna personligheter.

Samantha är den som gillar att dansa, sjunga och spela upp teatrar. Redan innan ett års ålder kunde hon hela ”Let it go” sången, inklusive alla rörelser och kunde tajma in exakt rätt i allting. Jag bara säger.. WOW! Hon är också väldigt omhändertagande, vetgirig och frågvis. Hon blir irriterad när folk tror att hon och Mary är tvillingar men tycker ändå om att de två är så lika varandra. Hon vill bli balettdanslärare när hon blir stor.

Mary är den blyga, tysta typen. I alla fall ute vid folksamlingar, eller när vi har besök. Är hon i miljöer och med människor hon är trygg med så är hon ofta den vildaste och gladaste av dem tre. Men är någonting obekvämt eller jobbigt så ”låser hon sig” och blir helt otroligt introvert. Hon bröt sitt ena ben när hon var två år gammal. Inte en enda tår föll då. Inte ett enda gråt eller skrik av smärta. Hon höll allt inom sig. Men så otroligt närhetssökande och hon har verkligen en vilja av stål. Hon har i flera år sagt att hon vill bli brandman när hon blir stor.

Ebba… Vår klätterapa. En nyfiken en som verkligen tar tag i saken på egen hand – för att få reda på saker och ting. Exempelvis har hon klippt sig själv några gånger, för att hon ville testa. Hon klättrar på soffor osv när vi inte hinner fram. ”Jag kan inte ramla” är hennes försvar till detta. Hon älskar att ”balta” och leka med olika vätskor och matvaror – just för att se vad det blir av detta. Hon älskar att springa, sparka boll och har väldigt stort intresse av just bollar. Hon ska bli fotbollsproffs när hon blir stor säger hon ofta.