Dagens roliga

Vi har varit på en lekpark, precis som vi tänkte oss på morgonen. Men, blev även ett besök hos pappa Micke på hans arbete. Där de ju såg hur han klättrade kring byggnadsställningen då han byggde upp den. ”Pappa, får du verkligen klättra?” var en fråga de ställde honom. Och, man kan ju säga att de var nöjda med både fika och glass i det här vädret – på lekparken.

Förlossningsberättelse – Samantha

Det var måndagen den första april 2013 som jag åkte in till förlossningen i Jönköping. Detta efter en ”order” från barnmorskan som då sett att jag hade vita i urinen. Vid ytterligare kontroller på förlossningen fann de att jag hade en början på havandeskapsförgiftning och de beslöt att jag skulle få en igångsättning på grund av detta. Men… (som de själva sa) så var det fullt med igångsättningar på tisdagen (dagen efter denna kontroll) och även på onsdagen. Jag var välkommen på torsdag kl 07.00.

Vi åkte hem, packade (om) BB-väskan och tog det lugnt i några dagar med filmtittande och god mat, jag och Micke. Än så länge var vi ju inte föräldrar utan bara… ett helt vanligt, gift, par.

Ett CTG togs på måndagen.
Sista magbilden. Togs kvällen före Samantha föddes. Den 3 april.

På torsdagen, dagen med stort T, åkte vi till förlossningsavdelningen. Micke hade fått höra av alla hans kollegor och vänner att en förlossning, det kan minsann ta evigheter. Och speciellt med en igångsättning! Ingen fråga om det, lång tid skulle det minsann ta! Vi hade alltså ställt in oss på detta och Micke hade laddat ner några filmer till datorn just för att vi skulle ha någonting att titta på / göra under tiden, tänkte vi.

Vi blev insläppta till ett väntrum vid 07-tiden. Först vid 08.30 fick jag en första undersökning i ett undersökningsrum. Det visade sig att jag redan var öppen 3-4 cm – detta utan att jag känt någonting och ja. Vi blev milt sagt förvånade båda två. Vi fick dessutom höra att det var lite väl mycket folk inne på förlossningen just vid tillfället och fick en ”tidig lunch – break” därifrån. Vi gick alltså upp till sjukhusets restaurang (där Mickes ex’s mamma jobbade) och åt en extremt tidig lunch. Jag valde en bakad potatis med kycklingröra, kommer jag ihåg. Och den var riktigt god! Jag åt med god aptit och verkligen njöt av måltiden innan vi återigen befann oss på förlossningsavdelningen. Vid 12 var vi tillbaka på plats och blev visade till en sovsal på avdelningen.

Suddig bild tagen av Micke inne i sovsalen vi fick förfoga över i typ mindre än en timmes tid.

Vid 12.30 kom en barnmorska och gjorde en till kontroll. Det visades sig nu att jag var öppen 5-6 cm (utan att jag återigen känt någonting!?). Men hon tog, i samråd med en läkare, beslutet att jag ändå skulle får en gel för att utplåna sista biten på tappen. Bara en liten stund senare blev vi flyttade till en förlossningssal för att de skulle kunna ha kontroll över barnets vitala funktioner helt enkelt.

Därinne startade Micke en film – ”De fem legenderna” och vi började titta på den men bara efter några minuter började jag få några starka mensvärk-känslor. Jag ringde på larmet, fick en varmvattenflaska att testa. Den hjälpte ett litet tag. Sedan beslöt jag att testa på akupunktur, vilket vi började med kring 13.30 tiden. Det hjälpte inte, måste jag säga!

Micke var kaffesugen, så jag tog en promenad i korridoren med honom. Cirkulerade runt honom som en gam som fått syn på ett kadaver att käka upp. Det kändes verkligen så, för nu var det inte längre bara mensvärk. Det var ju verkligen värkar jag hade.

Jag med anteckningsblocket i högsta hugg för att skriva ner klockslag som saker skedde på.

Tillbaka in på rummet kände jag att ”Nää, nu räcker det!”. Bad om lustgas och detta fick jag. De visade mig hur den fungerade och när jag använt den några gånger tittade jag på min vänstra hand, där de hade satt en infart – bara för säkerhetsskull. Jag tittade på Micke och på barnmorskan och sedan tillbaka på handen. ”Det sticker i handen!” sa jag. Barnmorskan kontrollerade infarten men den satt som den skulle, vilket hon ju sa till mig. Jag såg på henne, såg på handen igen. ”Det sticker i handen. Det är som myror i hela handen.” Både Micke och barnmorskan började skratta lite smått.

14.30 skulle barnmorskan egentligen gå iväg och sluta sitt skift. Men hon kände på sig att det började vara nära för bebisen att födas så hon valde att stanna kvar hos mig ett tag till. Då hade jag dubbel bemanning i rummet med två barnmorskor och två barnskötare, samt Micke då givetvis. Vid 15.10 kunde inte den första barnmorskan vara kvar längre utan var tvungen att gå. Men, bara vid klockan 15.14 är hon född. Tre krystvärkar var allt jag behövde. Fem minuter tog det med krystvärkarna.

SAMANTHA Elsa Gerd Magnusson föddes klockan 15.14 den 4 april 2013.
Då vägde hon 2300 gram och var 44 cm lång.

Samantha 7 år!

Stort grattis Samantha på din 7-års dag!

Jag fattar verkligen inte. Är det sju år sedan, idag, som jag blev mamma för första gången?! Som jag blev mamma till dig? Tiden rusar verkligen förbi. Men någonting jag aldrig kommer att glömma är min kärlek till dig. Vi älskar dig massor, allihopa i familjen. Jag önskar dig verkligen allt gott i världen. Du är och kommer alltid att vara en av mina solstrålar.

Graviditeten med Samantha

Nu såhär dagen innan Samantha fyller år insåg jag en sak. Jag har ju inte riktigt gett er en fingervisning ens om hur graviditeten med Samantha var. Jag plussade den 7 augusti 2012, bara någon dag efter att jag berättat för några vänner att jag ju absolut inte kan få biologiska barn på spontan / naturlig väg på grund av Turners syndrom. Det var ju detta jag fått till mig hela mitt liv. Två år tidigare hade jag gått till en läkare här i Huskvarna och då börjat processen för att utreda min / vår ofrivilliga barnlöshet. Hur såg chanserna ut för oss egentligen?? Och då jag plussade blev det ju givetvis som en chock. JAG?! PLUSSAT!? I chock gick jag ut till vardagsrummet den morgonen och visade Micke plusset på stickan. Han såg på den och sedan på mig. ”Vad innebär detta?” frågade han och såg ut som ett stort frågetecken. Ringde faktiskt samma dag till MVC i Huskvarna, med tanke på mitt syndrom och allt kring detta ville jag ju ha kontroll över hur graviditeten fortskred och allting. Fick en tid 10 dagar senare för ett hälsosamtal /tidigt ultraljud, om jag minns rätt.

DatumHändelseVeckaViktHbBlodtryckS/F-måttHjärtslagen
7 aug 2012Plussade!
17 aug 2012Hälsosamtal54 kg
9 sept 2012Inskrivning10+51 kg10795/70
19 dec 2012MVC23+103/6821 cm135 / min
2 jan 2013MVC25+23 cm145 / min
30 jan 2013MVC29+117102/6927 cm
20 feb 2013MVC32+60 kg109/7829 cm135 / min
11 mar 2013MVC35+116/8730 cm140 / min
15 mar 2013MVC35+135 / min
19 mar 2013MVC36+123/84
22 mar 2013MVC36+130/87
25 mar 2013MVC37+126/9032 cm145 / min

Jag hade även ett KUB (som visade låg sannolikhet för olika kromosomavvikelser), ett RUL som visade ett friskt flickebarn. Och så tre eller om det var fyra stycken tillväxtkontroller just för att hon var rätt liten av sig i magen.

Samanthas tillväxthormonbehandling

Jag har ju tidigare förklarat lite hur det gått för Samantha med hennes sprutor som hon tagit varje kväll. (Det kan ni läsa mer om HÄR.) Nu var vi på en kontroll i torsdags där vi diskuterade med läkaren om hur vi skulle göra med dessa sprutor. Samantha själv vill inte fortsätta, vi föräldrar har inte sett en sådan stor skillnad på henne med eller utan sprutor.. Det vill säga, vi har inte sett den där tillväxtspurten som man eftersökt vid behandlingsstart. Och då har vi ändå gett det; 1 år, 3 veckor och 1 dag för att se någon påverkan så att säga. Får hon för hög dos protesterar kroppen och kan ta skada av det, får hon för låg dos hjälper det inte alls.. Det är en svår balansgång det där menade läkaren på och vi kom tillslut fram till att vi faktiskt avslutar behandlingen för Samanthas del.

Samantha till vänster på bilden med lillasyster Mary som är 1 år och 18 dagar yngre än henne. Båda födda i april men 2013, och 2014.

Jag själv tog ju den behandlingen i 13 års tid.. Jag hade en beräknad slutlängd på kring 130-135 cm om jag inte hade tagit alla sprutor.. Nu, för Samanthas del så kan den beräknade slutlängden bli något kortare i och med att hennes pappa är kortare än vad min pappa var…

Livet med tillväxthormon: ett år senare

Den fjärde februari var en stor dag för Samantha. Då var det hennes ettårsdag med sprutan hon tar varje kväll. Under ett helt års tid så har hon säkert missat maximalt 10 kvällar. Det har ofta varit mycket prat och tjat, mycket tankar och mycket ”vänta lite!” innan vi kunnat ta sprutan. Det har varit gråt och det har varit olika sitt- och liggställningar för att hitta den optimala ställningen som inte gör ont när man tar sprutan.

  • Den 29 januari 2019 var hon 102,5 cm lång och vägde 15,25 kg.
  • Den 28 februari 2019 var hon 103,2 cm lång och vägde 15,3 kg.
  • Den 27 maj 2019 var hon 104,8 cm lång och vägde 15,8 kg.
  • Den 2 oktober 2019 var hon 107,1 cm lång och vägde 16,6 kg.
  • Den 21 november 2019 var hon 108,5 cm och vägde 16,8 kg.
  • Den 15 januari 2020 var hon 109,3 cm lång och vägde 17,15 kg.

Vi har inte direkt sett en direkt ”positiv” respons från hennes kropp när vi gjort blodprov under årets gång. Vid fortsatt utebliven respons så kommer behandlingen att läggas ner nu vid nästa kontroll här i slutet på februari. Hon har ju vuxit, men i en långsam takt och inte tack vare sprutan så att säga.

Hon själv räknar ner dagarna till nästa kontroll med Turners-läkaren. Hon vill verkligen sluta med den. Har ibland frågat om varför hon inte får vara kort eller varför det inte är okej att hon är som hon är… Vilket ju är svårt. För hon är ju underbar precis som hon är, men i samhällets normer så blir det ju LÄTTARE för henne om hon inte är längre så sett.

Utvecklingssamtal för Samantha

Idag blev det en ”första gången” – upplevelse för Samantha. På förskolan har de ju haft utvecklingssamtal med enbart oss föräldrar, men nu i skolan är ju eleverna med i det samtalet. Och idag var det dags för Samanthas allra första deltagande i ett utvecklingssamtal. Hon satt på en stol bredvid mig och höll mig i handen i princip hela tiden.

På frågan om hon trivdes i skolan – fick pedagogen ett rungande ja till svar. Om hon trivdes på fritids var Samantha tvungen att fundera igenom innan hon återigen svarade ja. Men mycket av detta tvivel baserar hon ju på att hon tidigare kände sig… utsatt och retad av en annan elev. Detta har dock ordnat upp sig då jag tog tag i det direkt.

Absolut roligaste i skolan var lekstunderna tyckte hon. Men det var också roligt att lära sig bokstäverna, speciellt detta med bokstavsljud. Matte var roligt men rätt svårt ibland, tyckte hon själv. Och beträffande vilka hon leker med så var det en tjej i parallellklassen hon nämnde direkt. När frågan dök upp om vilka av klasskompisarna hon brukar leka med fick hon fundera, men valde en av dem tillslut som hon ju brukar leka med och prata om även här hemma.

Allt som allt. Hon utvecklas. Hon trivs och mår bra där. Det är huvudsaken. Dock, i och med att hon haft en rätt hög frånvaro (pga läkarbesök, sjukdom, osv) så har ju pedagogen märkt att hon inte riktigt hänger med alla gånger då de andra lärt sig någonting nytt. Men det kommer det med. Och en utmaning för Samantha under våren kommer att vara detta med snuttefilten. Som det är i dagens läge har hon den med sig in i klassrummet, i famnen. Har den under samlingen men när de ska starta med någon aktivitet läggs den undan i ryggsäcken. Utmaningen blir att redan vid ingång till klassrummet lägga undan den (efter att ha sagt god morgon till fröken). Men, det kommer vi mjukstarta med och ta det i omgångar. Är det en tuff morgon så får hon ändå fortsätta ha den hos sig vid samlingen.