Gemensam insats

Att få göra någonting tillsammans – hur litet det egentligen är, är så tillfredsställande så ni anar inte! Idag skulle vi göra tacos. Och vi är rätt icke-avancerade tacos-människor när man tänker på det. Vi har typ gurka, majs, lök och riven ost men även créme fraschie och tacosås mild. Mary ville hjälpa till med att göra i ordning det hela. Så hon fick hacka en halv gurka. Samantha kom också och ville hjälpa till så under tiden Mary hackade så dukade Samantha och Ebba av matbordet där vi skulle äta. När Mary var klar bytte hon sysslor med Samantha och då fick Samantha hacka lite gurka. Samtidigt stod jag och stekte köttfärs samt donade med gullök.

Sedan fick alla tre hjälpas åt att duka fram alla tillbehören och det vi behövde. Och gosse vilken skytteltrafik det blev i hallen mellan vardagsrummet och köket. Men alla hjälptes åt och när det var dags att äta var det goda miner och alla åt på riktigt bra. Blir så mycket trevligare när det blir på allas nivå, känner jag.

Frihet och tystnad

Imorse ville Samantha att jag skulle lämna henne på skolan och jag tänkte då ”Vi tar bilen idag!” Sagt och gjort. Pratade med Micke. Tog bilnycklarna och gick ut med Samantha till bilen. Skrapade rutorna och ställe in säte, ratt och backspeglar rätt för mig. Körde ut från parkeringen och iväg. Jävlar, vilken känsla det var! Nästan .. olagligt .. får JAG verkligen köra själv såhär nu?? Haha..

Samantha sa på vägen till skolan att hon kunde hjälpa till med vägbeskrivning om jag glömde bort vägen till skolan. Så härlig var hon! Lugn, pratade med mig men också lyssnade när jag sa att jag behövde koncentrerade mig – då satt hon tyst en stund istället. Så härlig start på min bilkörning. Parkerade en bit ifrån skolan med tanke på all trängsel. Insåg jag behöver ha mer ”övning” kring parkering vid trottoarkant. Men, allt gick bra då jag tog det lugnt hela tiden.

På vägen hem tog jag en annan väg och njöt av tystnaden i bilen. Fatta vilken lycka att bara kunna få köra själv i bilen sådär. Helt ensam med sina egna tankar. Ska även hämta Samantha sedan vid 13-tiden men detta kommer jag leva länge på.

Mina guldklimpar

Mina tre töser är verkligen allt för mig. Och jag tycker om att se på dem, att höra på vad de har att säga. Hur deras tankar går. Ja allt med dem fascinerar mig. Tycker dock om att de har utvecklats till självständiga individer som verkligen visar sina egna personligheter.

Samantha är den som gillar att dansa, sjunga och spela upp teatrar. Redan innan ett års ålder kunde hon hela ”Let it go” sången, inklusive alla rörelser och kunde tajma in exakt rätt i allting. Jag bara säger.. WOW! Hon är också väldigt omhändertagande, vetgirig och frågvis. Hon blir irriterad när folk tror att hon och Mary är tvillingar men tycker ändå om att de två är så lika varandra. Hon vill bli balettdanslärare när hon blir stor.

Mary är den blyga, tysta typen. I alla fall ute vid folksamlingar, eller när vi har besök. Är hon i miljöer och med människor hon är trygg med så är hon ofta den vildaste och gladaste av dem tre. Men är någonting obekvämt eller jobbigt så ”låser hon sig” och blir helt otroligt introvert. Hon bröt sitt ena ben när hon var två år gammal. Inte en enda tår föll då. Inte ett enda gråt eller skrik av smärta. Hon höll allt inom sig. Men så otroligt närhetssökande och hon har verkligen en vilja av stål. Hon har i flera år sagt att hon vill bli brandman när hon blir stor.

Ebba… Vår klätterapa. En nyfiken en som verkligen tar tag i saken på egen hand – för att få reda på saker och ting. Exempelvis har hon klippt sig själv några gånger, för att hon ville testa. Hon klättrar på soffor osv när vi inte hinner fram. ”Jag kan inte ramla” är hennes försvar till detta. Hon älskar att ”balta” och leka med olika vätskor och matvaror – just för att se vad det blir av detta. Hon älskar att springa, sparka boll och har väldigt stort intresse av just bollar. Hon ska bli fotbollsproffs när hon blir stor säger hon ofta.

Mode lockar

Samantha är den som tycker att alla typer av mode fascinerar och hur man kombinerar kläder för att de ska passa ihop. Hon älskar att kombinera olika plagg och testar sig fram. Hon vet dessutom vad hon själv trivs i och vad som passar på henne. Som dagens outfit. Det är helt och hållet hennes förtjänst!

Den gula koftan hon har på sig på bilden fick hon av sin gudmor Catrin när hon var ungefär ett år gammal. Och det är egentligen först nu vi ser att den ”passar” som bäst på henne. Tänk. Det tog bara sådär fem år innan vi / hon tyckte så.

Tandläkarbesök och förskoleklassen

I mitten av veckan hade Samantha ett tandläkarbesök på schemat. Hon och jag åkte dit, efter att ha lämnat de andra två på förskolan. Hon fick massor med beröm av tandläkaren för hur fint borstat det var och att de nya tänderna som kommit fram såg riktigt bra / fina ut. Hon har ett besök hos en tandhygienist om några veckor för att plasta in de nya ”vuxentänderna” som kommit – för att de ska bevaras i samma fina skick.

Efter att vi var klara hos tandläkaren var jag med henne i skolan en liten stund. Fick se hur pedagogerna introducerade en ny bokstav för klassen. Hur de lade upp arbetet pedagogiskt. Tyckte att det blev riktigt bra och att pedagogerna gjorde ett bra arbete med att fånga upp eleverna och ha kvar deras uppmärksamhet. Men jag förfasas ändå över hur stora klasserna är. De är 23-25 stycken sexåringar i hennes klass, jag anser det är egentligen fog för att dela den klassen i MINST tre grupper. Jag har under hela min uppväxt haft klasser på omkring 8 elever i en klass. Och det var precis underbart lagomt. Man fick den hjälp och det stöd man behövde. Man blev sedd och kunde därför också få mer rättvis bedömning, känner jag.

Vilka är dina erfarenheter angående storleken på klasserna?
Hade du önskat den var större/mindre?