Gifta, skilda och sambos

”Du har berättat att ni varit gifta men tagit ut skillsmässa och nu lever som sambos. Vill du berätta mer om det, gjorde ni slut och gick isär och sedan hittade tillbaka till varandra? Planer på att gifta er igen? Det är ju egentligen ingen större skillnad rent praktiskt om ni bara fortsätter leva som sambos.”

Jag kan förstå att detta väcker en viss nyfikenhet och en del intressen i just hur vi har gjort och hur vi tänker oss vårt förhållande. Vi var gifta, men är inte det längre… Sambos? Hur tänker vi egentligen? Kan dra några korta tankar jag har kring detta. Men det är också det jag kommer att säga om detta, och det är detta inlägget jag kommer att hänvisa till i framtiden vid liknande frågor.

  • Jag och Micke träffades som sagt 2008, då jag var 17 år och han 37. Då gick jag i första året på gymnasiet i Örebro. Under andra året (läsår 2008/2009) tillbringade jag typ varannan helg i Huskvarna, hos honom. Mina föräldrar och syskon såg knappt röken av mig.
  • Kring tiden för min student – juni 2010 blev allting snett tror jag. Mycket tankar jag hade inför framtiden. Mycket stress och mycket press gjorde att jag bröt upp med Micke och flyttade hem till mina föräldrar den sommaren (följde med dem hem efter studenten). Jag hann bo i 2-3 veckor i en egen lägenhet i Lycksele innan Micke kom upp, vi var tillsammans i staden i 2 dagar och sedan åkte jag tillsammans med honom ner till Huskvarna. Och här har jag bott sedan dess, tillsammans med honom. Flytten ner hit skedde i augusti, precis innan jag fyllde 20 år.
  • I augusti 2011 gifte vi oss. Borgligt och enbart två vänner som vittnen deltog. Varken mina eller Mickes anhöriga visste om detta innan utan vi berättade det i telefonsamtal direkt efteråt. Vigseln skedde två dagar innan jag fyllde 21 år.
  • 4 april 2013 föddes Samantha, sedan kom ju Mary den 22 april 2014. Ebba föddes den 5 januari 2016. Så vi fick tre barn under tre års tid. 2 år och 9 månader för att vara exakt.

    Jag tror det var här det började knaka ordentligt mellan mig och Micke på ett sätt. Absolut, det var fortfarande bra och mycket skratt och sådant. Men det fanns en annan känsla med. Jag blev mer eller mindre fast med alla hushållssysslor, med barnen, med alla deras läkarbesök, BVC-tider, akuta resor till akuten/barnavdelningar pga astma och sådant. Jag blev den som skötte markservicen hemma. Höll kontakt med både hans och min sida av släkten. Städ, handlingen, tvätten och sådant. Han hade ju sina resor inom arbetet.. Och jobbade han inte borta så jobbade han hemma. Och vår kommunikation? Där fallerade allting. Vi kommunicerade inte. Men samtidigt visste jag ju. Det var detta som kom med honom. Hans resande. Jag visste ju det. Och han visste det. Han visste att familjelivet var det jag ville ha.

    Vi blev mer eller mindre som vänner som bodde ihop kanske man kan säga. Och så ville jag inte ha det. Det var på mitt intiativ som skilsmässan skedde. Jag sökte dock aldrig seriöst något annat boende eller liknande. Detta med skilsmässan var nog ett litet wake up call tror jag. För oss båda. Skilsmässan gick igenom helt i januari 2019, så nu har vi varit skilda i lite över ett års tid. Men fortfarande bott tillsammans under hela tiden och planerar att så göra med.

Idag då?

Idag lever vi fullt ut som sambos. Vi har ett sexliv (okej, något mindre aktivt nu då jag är gravid). Vi väntar vårt fjärde barn tillsammans. Han reser fortfarande lika mycket, om inte ännu mer. Men jag har ändrat synen på detta med alla resor. För det är på något sätt att vara tillbaka i det vi hade i början på förhållandet. Distansen. Alla telefonsamtal vi har mellan varandra numer. Alla sms. Alla små lappar med några meddelanden mellan varandra. Alla avsked men också alla.. gånger då vi ses igen. Det är så vi hittat tillbaka till varandra, konstigt nog. Att återgå till det vi hade i början, han och jag.

Japp, jag sköter fortfarande det mesta hemmavid. All markservice och sådant – då han är borta. Men nu? Han har tex varit pappaledig i nästan två veckor med de två yngsta. Mycket tid tillsammans när han väl är hemma. Och jobbar jag då – ja då sköter ju han markservicen, är båda hemma hjälps vi åt. Vi pratar mycket mer om vem som ska göra vad, med vilka barn och sådant. Och ja.. Jag märker att just kommunikationen är någonting som är otroligt viktigt för oss. Glömmer vi nämna någonting märker jag att irritationen dyker upp igen. Och då är det viktigt att ventilera och att prata om det direkt. Innan det blir ett problem. Och nu sköter vi själva kontakten med respektive sida av släkten.

Vi har dock inga planer på att gifta oss igen, som det ser ut i dagsläget. Men för nu är detta någonting jag är helt nöjd med. Att vara sambos. Jag lever ju ändå med honom, som jag vill göra. Däremot känns det nu lite knasigt att behöva gå till familjerätten och skriva på papper om faderskapet – när vi redan har tre barn tillsammans och väntar vårt fjärde.. Ja, ni fattar.. Känns så förlegat, den biten!

Något jag alltid älskat att göra – är att följa med honom på hans resor, hans arbeten och se på då han arbetar. Att kunna smygtitta på honom. På en av bilderna var han i Oskarshamn och byggde en scen vid hamnen för kanske… 10 år sedan? Men just såhär älskar jag att se honom. I action. Och det är någonting jag på ett sätt saknar sedan vi fått barnen, jag kan inte längre göra det på samma sätt längre. Men… det näst bästa? Att kunna ta med barnen till olika städer, att överaska dem med att besöka pappa på jobbet. Att se deras lycka och deras kärlek till honom – ja det överväger nog en hel del det också. Då inser jag att det är inte bara jag som älskar honom, det gör även barnen och att vi har sådan tur i våra liv att han älskar oss allihopa tillbaka.

Och en bra sak också med allt detta? Det är att jag – i och med min ”nya syn” på hans arbetsresor också insett en annan sak. Jag KAN ju faktiskt resa jag med. Med barnen. Han är ju inget direkt fan av semestrar eller att åka längre sträckor och sova på hotell, etc. Det förstår jag – det är ju sådant som ingår i hans jobb! Men då åker jag med tjejerna – så vi också har den känslan av att sova på hotell, få hotellfrukost och ja hela den biten. Jag har tagit tåget med de tre upp till min mamma, varit där veckovis under somrarna. Och det är ju någonting jag kommer att fortsätta med, även nu då bebisen fötts. Så, det blir lite win-win. Då han är hemma umgås vi allihopa. När han är på sina arbetsresor så är jag och tjejerna dels hemma (pga Samanthas skolgång och allting kring det) men vi reser även lite mer än tidigare. Och ja, alla blir nöjda på det här sättet.