Livet med tillväxthormon: ett år senare

Den fjärde februari var en stor dag för Samantha. Då var det hennes ettårsdag med sprutan hon tar varje kväll. Under ett helt års tid så har hon säkert missat maximalt 10 kvällar. Det har ofta varit mycket prat och tjat, mycket tankar och mycket ”vänta lite!” innan vi kunnat ta sprutan. Det har varit gråt och det har varit olika sitt- och liggställningar för att hitta den optimala ställningen som inte gör ont när man tar sprutan.

  • Den 29 januari 2019 var hon 102,5 cm lång och vägde 15,25 kg.
  • Den 28 februari 2019 var hon 103,2 cm lång och vägde 15,3 kg.
  • Den 27 maj 2019 var hon 104,8 cm lång och vägde 15,8 kg.
  • Den 2 oktober 2019 var hon 107,1 cm lång och vägde 16,6 kg.
  • Den 21 november 2019 var hon 108,5 cm och vägde 16,8 kg.
  • Den 15 januari 2020 var hon 109,3 cm lång och vägde 17,15 kg.

Vi har inte direkt sett en direkt ”positiv” respons från hennes kropp när vi gjort blodprov under årets gång. Vid fortsatt utebliven respons så kommer behandlingen att läggas ner nu vid nästa kontroll här i slutet på februari. Hon har ju vuxit, men i en långsam takt och inte tack vare sprutan så att säga.

Hon själv räknar ner dagarna till nästa kontroll med Turners-läkaren. Hon vill verkligen sluta med den. Har ibland frågat om varför hon inte får vara kort eller varför det inte är okej att hon är som hon är… Vilket ju är svårt. För hon är ju underbar precis som hon är, men i samhällets normer så blir det ju LÄTTARE för henne om hon inte är längre så sett.